bergodalbanan...
Livet suger, livet leker, liver är skit, faan så lycklig liver gör mig... Upp och ner som en jojo åker känslorna hela tiden. Det är ganska jobbigt för psyket att åka upp och ner, hit och dit och runt. En dagen gråter man som en tok, andra dagen glad som en lärka. Ibland kan man ju undra om inte en psykmottagning vore den bästa anstalen för en annan.
Förhoppningen när det är som värst är att det ska gå över och det har det ju gjort hittills. Jag förvånas över hur snabbt man kan återhämta sig från den dal, dock verkar det ta lite längre tid att klättra upp på en topp. Men det är ju bra, då kanske man kan få ligga kvar där över jul... HOPPAS!!!
Bergodalbane-effekten har fått mig att inse att jag inte tål stress som är relaterat till min familj. På jobber går det super bra med ganska stor dos stress, men då det handlar om saker som vi ska fixa med i familjen får jag hybris av att det inte är perfekt. Arg som ett bi blir jag, känner mig pressad och jäktad. Vad kan det då handla om? Jo, det är små enkla grejer: (läses i ett andetag helst) diskmaskinen ska plockas ut för att det ska bli rent på bänkarna och det tar tid som jag skulle vilja lägga på att tömma tvättmaskinen som är tvättad för 4 gången på en dag då dammsugaren behöver gå en runda på golvet och barnens kläder ska tvättas och vagnen plockas in och skräpet tömmas osv...
Dör mina barn av lite skit i hörnen? Nej, troligtvis inte!
Överlever vi utan adeventpynt och annat skit? Ja, vi lever ju alla andra dagar om året utan stakar och trams.
Får vi allvarliga sjukdomar om tvätten ligger en dag eller tå i tvättkorgen? Nej, inte det heller.
Egentligen borde man ju njuta av livet istället för att låta materiela ting styra hur man ska må. Man är ju så klart jag själv. Vet inte varför jag skriver om mig själv i tredje person...
Okej - Jag gillar att ha ordning och reda. Var sak har sin plats! Jag avskyr att inte hitta de gejer jag behöver, jag avskyr att behöva vänta på att få hjälp med saker som ska fixas hemma. Det behövs enligt mig göras nu och är ett måste... Nej, inte ett måste men kanske ett borde då... Ja, eventuellt... Idag har jag satt upp tavlor, fixat en sänghimmel till dottern, dammsugit garderoberna, hängt upp stjärna i sovrumsföntret bytt sängkläder, plockat fram stakar i vardagsrummet, svägerskan har fejat hos mig och fixar. Jag har kört med min man och svåger så de har fått städa som tokar. Jag har satt upp nya gardiner på barnens rum, julgardiner i köket, juldukarna och lite tomtar är på plats - vem orkar vänta? Nej, inte jag - vi tar det nu så är det klart!!!
Just nu sitter jag här med min julmust och ska ta och gå ut med lite sopor, tömma tvättmaskinen för 6 gången idag, röja av bordet i köket och plocka ur och i diskmaskinen. Sen får det vara nog för idag, sömn är minst lika viktigt!
Oavsett mina ansträgningar för julfint så känner jag att känslorn spelar mig ett spratt flera gånger dagligen och metoden att räkna till 10 borde jag nog använda fler än en gång. Att ha en liten plutta som kräver en hel del energi i ammning och dyrligt + en ganska trottsig 2 åring gör att man känner att armarna inte riktigt räcker till. Idag har varit en bra dag med ett par dalar, men det kunde alltid varit värre... Det kan det alltid...
Merry natt... eller nått...
Förhoppningen när det är som värst är att det ska gå över och det har det ju gjort hittills. Jag förvånas över hur snabbt man kan återhämta sig från den dal, dock verkar det ta lite längre tid att klättra upp på en topp. Men det är ju bra, då kanske man kan få ligga kvar där över jul... HOPPAS!!!
Bergodalbane-effekten har fått mig att inse att jag inte tål stress som är relaterat till min familj. På jobber går det super bra med ganska stor dos stress, men då det handlar om saker som vi ska fixa med i familjen får jag hybris av att det inte är perfekt. Arg som ett bi blir jag, känner mig pressad och jäktad. Vad kan det då handla om? Jo, det är små enkla grejer: (läses i ett andetag helst) diskmaskinen ska plockas ut för att det ska bli rent på bänkarna och det tar tid som jag skulle vilja lägga på att tömma tvättmaskinen som är tvättad för 4 gången på en dag då dammsugaren behöver gå en runda på golvet och barnens kläder ska tvättas och vagnen plockas in och skräpet tömmas osv...
Dör mina barn av lite skit i hörnen? Nej, troligtvis inte!
Överlever vi utan adeventpynt och annat skit? Ja, vi lever ju alla andra dagar om året utan stakar och trams.
Får vi allvarliga sjukdomar om tvätten ligger en dag eller tå i tvättkorgen? Nej, inte det heller.
Egentligen borde man ju njuta av livet istället för att låta materiela ting styra hur man ska må. Man är ju så klart jag själv. Vet inte varför jag skriver om mig själv i tredje person...
Okej - Jag gillar att ha ordning och reda. Var sak har sin plats! Jag avskyr att inte hitta de gejer jag behöver, jag avskyr att behöva vänta på att få hjälp med saker som ska fixas hemma. Det behövs enligt mig göras nu och är ett måste... Nej, inte ett måste men kanske ett borde då... Ja, eventuellt... Idag har jag satt upp tavlor, fixat en sänghimmel till dottern, dammsugit garderoberna, hängt upp stjärna i sovrumsföntret bytt sängkläder, plockat fram stakar i vardagsrummet, svägerskan har fejat hos mig och fixar. Jag har kört med min man och svåger så de har fått städa som tokar. Jag har satt upp nya gardiner på barnens rum, julgardiner i köket, juldukarna och lite tomtar är på plats - vem orkar vänta? Nej, inte jag - vi tar det nu så är det klart!!!
Just nu sitter jag här med min julmust och ska ta och gå ut med lite sopor, tömma tvättmaskinen för 6 gången idag, röja av bordet i köket och plocka ur och i diskmaskinen. Sen får det vara nog för idag, sömn är minst lika viktigt!
Oavsett mina ansträgningar för julfint så känner jag att känslorn spelar mig ett spratt flera gånger dagligen och metoden att räkna till 10 borde jag nog använda fler än en gång. Att ha en liten plutta som kräver en hel del energi i ammning och dyrligt + en ganska trottsig 2 åring gör att man känner att armarna inte riktigt räcker till. Idag har varit en bra dag med ett par dalar, men det kunde alltid varit värre... Det kan det alltid...
Merry natt... eller nått...
utpumpad...
Då var det över, efter cirka 7,5 vecka ute i vida världen är vår lilla dotter döp. Vilket ståhej det har varit med detta. Kakor, mat, fixande med alla saker och komma ihåg allt. Herre gud säger jag bara!
Hur som helst så blev kalaset verkligt lyckat och alla gillade Tinas höstiga Currysoppa med rökt skina. Kan itne annat än att jag är döds-nöjd över att det gick åt nästan allt.
Alla våra kakor smaskades det på för full och även här gjorde vi flertalet nöjda. En buffé med allt man kan önska sig, åh godis som dekoration så passade inte maten fanns det ju dekoration att smaska på ;-)
Men nu är jag helt utpumpad. Lilla skruttan stönade och bökade i sin säng i natt och jag hade int ro att soman för allt som jag försökte komma ihåg. Vaknade mitt i natten för att kameran var ju urladdad och vi var ju tvugna att kunna ta bilder, så mannen fik springa upp och fixa det. Jag har väl sovit drygt 4-5 timmar inatt... När vi kom hem frn kalaset i emftermiddag somnade jag som en stock i sängen i 3 timmar.
Jag ska återvända till sängen straxt, det behövs sovas mer för jag är helt slut - utpumpad på förmågan att göra något. Åh jag har inte som avsikt att göra några större insattser under morgondagen. Vår lilla städerskafaster kommer imorgon för att röja av och jag älskar det!! Imorgon blir det fint på golven, fönstrena, nybäddat i sängarna och allmän ordning. Det är mysigt att ha henne här och fixa, då blir jag själv mer engagerad och fixar en massa. Förmodligen kan jag tänkas plock fram alla adventsgrejer efter städningen, för det har jag ju inte hunnit med att göra innan Noomis dop. Kan ju vara på tiden att ordna med det + uppröjning på kontorer och betalning av räkningar.
Men nu, allra först ska jag återvända till sängen och njuta av vila för kropp och själ!
Peace!!
Hur som helst så blev kalaset verkligt lyckat och alla gillade Tinas höstiga Currysoppa med rökt skina. Kan itne annat än att jag är döds-nöjd över att det gick åt nästan allt.
Alla våra kakor smaskades det på för full och även här gjorde vi flertalet nöjda. En buffé med allt man kan önska sig, åh godis som dekoration så passade inte maten fanns det ju dekoration att smaska på ;-)
Men nu är jag helt utpumpad. Lilla skruttan stönade och bökade i sin säng i natt och jag hade int ro att soman för allt som jag försökte komma ihåg. Vaknade mitt i natten för att kameran var ju urladdad och vi var ju tvugna att kunna ta bilder, så mannen fik springa upp och fixa det. Jag har väl sovit drygt 4-5 timmar inatt... När vi kom hem frn kalaset i emftermiddag somnade jag som en stock i sängen i 3 timmar.
Jag ska återvända till sängen straxt, det behövs sovas mer för jag är helt slut - utpumpad på förmågan att göra något. Åh jag har inte som avsikt att göra några större insattser under morgondagen. Vår lilla städerskafaster kommer imorgon för att röja av och jag älskar det!! Imorgon blir det fint på golven, fönstrena, nybäddat i sängarna och allmän ordning. Det är mysigt att ha henne här och fixa, då blir jag själv mer engagerad och fixar en massa. Förmodligen kan jag tänkas plock fram alla adventsgrejer efter städningen, för det har jag ju inte hunnit med att göra innan Noomis dop. Kan ju vara på tiden att ordna med det + uppröjning på kontorer och betalning av räkningar.
Men nu, allra först ska jag återvända till sängen och njuta av vila för kropp och själ!
Peace!!
förberedelse...
Imorgon är det lilla skruttans dop. Ska bli spännande och se hur ilsk lilla prinsessan kommer vara. Jag är lite orolig eftersom hon varit himla arg idag, ont i magen och visat styrka på sitt humör. Förhoppningsvis sköter hon dig och kommer vara en go åh glad sessa... Tiden lär väl utvisa vad som kommer hända...
Min goda vän T har hjälpt mig göra soppa idag - jätte smaskig currysoppa med äpplen, lök och skinka. Svärmor har bakat äppel/aprikosbröd med nötter i. Min mamma gör idag små prinsessbakelser med lila marsipan. Det ska bli ett väldigt kalas är planen. Vi har ju sällan det och då det ska göras gör man det ordentligt.
Lilla prinsessan har bestämt att vi ska ha glögg då alla kommer...
Currysoppa med äppel, lök och skinka med äppel/aprikosbröd.
Dessert blir en kakbuffé med:
Ja, blir man inte uppsockrad av detta då blir man det aldrig... Men det kommer bli super gott, annorlunda med kakkalas och att träffa alla ska bli jätte roligt och mysigt.
Pöss!
Min goda vän T har hjälpt mig göra soppa idag - jätte smaskig currysoppa med äpplen, lök och skinka. Svärmor har bakat äppel/aprikosbröd med nötter i. Min mamma gör idag små prinsessbakelser med lila marsipan. Det ska bli ett väldigt kalas är planen. Vi har ju sällan det och då det ska göras gör man det ordentligt.
Lilla prinsessan har bestämt att vi ska ha glögg då alla kommer...
Currysoppa med äppel, lök och skinka med äppel/aprikosbröd.
Dessert blir en kakbuffé med:
- Jitterbugg
- Emmas kolakakor
- Struvor
- Mandelmusslor
- Choklaskladdkakemuffins
- Halvmånar
- Kolakakor i form
- Chokladbollar
- Morotskaka
- Kringlor
- Lussekatter
- Prinsessbakelser
Ja, blir man inte uppsockrad av detta då blir man det aldrig... Men det kommer bli super gott, annorlunda med kakkalas och att träffa alla ska bli jätte roligt och mysigt.
Pöss!
redlös...
Redlös blir man av sprit, droger och små barn... Jo, det är sant! Sprit och droger säger sig ju själv och alla ni som har barn förstår mig precis angående det sista.
Igår somnade jag helt redlös på sofan. Jag hade inte en susning om vad jag höll på med. La mig i soffan med lilla skruttan, stora prinsen kollade tv och där på vår bruna sköna soffa somnade jag. Min man skrattade åt oss då vi verkligen såg helt utslagna ut, inga Charlies Änglar här inte - sömnänglar möjligtvis...
Barn är, och ses som en gåva till oss, med denna gåva följer dock otaligt med små grejer vilket gör livet mer eller mindre intressant. För mig och min familj har sängen alltid varit ett favorittillhåll, men där ska det mer än gärna sovas. Min prins har haft perioder då jag önskat sälja honom pga att jag inte hunnit vila mig, men i dagsläget fattar jag inte vad jag gnällde om?!? Två barn, jodå, det är mysigt! Men jag är tacksam för att min älskade son fortfarande sover om dagarna och att den lilla tjejen också gör det för då får jag chans att vila mig. Här kan det inte vilas annars, tempot är högt hela tiden, på den ena eller den andra... Dock har jag ignorerat tröttheten ett par dagar och då slutade det i total redlöshet i soffan en vanlig torsdagseftermiddag. Livet som småbarnförälder i en ask!
Jag ska återkomma till denna blogg med ett lite friskare sinne, uppiggat av god sömn och rensad hjärna.
Love!
Igår somnade jag helt redlös på sofan. Jag hade inte en susning om vad jag höll på med. La mig i soffan med lilla skruttan, stora prinsen kollade tv och där på vår bruna sköna soffa somnade jag. Min man skrattade åt oss då vi verkligen såg helt utslagna ut, inga Charlies Änglar här inte - sömnänglar möjligtvis...
Barn är, och ses som en gåva till oss, med denna gåva följer dock otaligt med små grejer vilket gör livet mer eller mindre intressant. För mig och min familj har sängen alltid varit ett favorittillhåll, men där ska det mer än gärna sovas. Min prins har haft perioder då jag önskat sälja honom pga att jag inte hunnit vila mig, men i dagsläget fattar jag inte vad jag gnällde om?!? Två barn, jodå, det är mysigt! Men jag är tacksam för att min älskade son fortfarande sover om dagarna och att den lilla tjejen också gör det för då får jag chans att vila mig. Här kan det inte vilas annars, tempot är högt hela tiden, på den ena eller den andra... Dock har jag ignorerat tröttheten ett par dagar och då slutade det i total redlöshet i soffan en vanlig torsdagseftermiddag. Livet som småbarnförälder i en ask!
Jag ska återkomma till denna blogg med ett lite friskare sinne, uppiggat av god sömn och rensad hjärna.
Love!
skonsamt...
Att bli mamma är ingen skonsam upplevelse. Utan att allt för detaljerat beskriva det hela kan man uttrycka det med att det känns ungefär som att man varit försoppad i 9 månader och sen ska hela lasset ut på en gång... Typ... Det är definitivt ingen skomsam upplevelse!
ATt påbörja ammandet är inte heller skonsamt. Hugaligen så ont det gjorde första gången. Denna gången gjorde det mindre ont, men ändå... Inte särskilt skomsamt att ha bebisen ute.
Bebisar är inte skonsamma när de ligger i magen och sparkar som vildar. Himmel vad det sträcker och lever! Åh efter själva anländandet missandlar de brösten och man har äran att förvärva en inte särskilt vacker kropp...
Jag har påbörjat en inte allt för skonsam behandling av min kropp - trimma den! Ja, det är kanske inte allt för roligt och vissa kan tycka att det är lite i tidigaste laget, men allvarligt! Att sitta på röven och smaska kakor är en mysig liten syssla men dessvärre ger det varken fast ochs nygg rumpa eller vrålbra kondition. Nej, jag har tagit tag med hårdhandskarna och kör på en inte allt för vänlig behndling i form av promenader med mina barn i syskonvagn, gymträning samt gruppträningsklasser om tiden finns. Jodå, snart kommer det ge resultat! Jag är ihärdig och väntar med spänning på att de där snygga jeansen jag har i garderoben ska gå på igen... Kanske blir det aldrig, men jag har hopp. Det skonsamma i detta fallet är att låta dem ligga i garderoben - och det gör jag! Tanken, funderingen och önska behåller jag ett tag till innan jag ger mig i kast med att slita på mig dem. Tacka vet härliga stretchjeans - hihi!!
Nu ska min arma kropp få sig lite vila! Sängens skonsamma fjädrar ska få vagga mig till sömn efter en liten nattamning av den älskade dottern...
(denna veckan ska det bli spännande och se om vågen rört på sig, helst mot minus... återkommer med resultat senare i veckan, då en våg har uppsökts...)
ATt påbörja ammandet är inte heller skonsamt. Hugaligen så ont det gjorde första gången. Denna gången gjorde det mindre ont, men ändå... Inte särskilt skomsamt att ha bebisen ute.
Bebisar är inte skonsamma när de ligger i magen och sparkar som vildar. Himmel vad det sträcker och lever! Åh efter själva anländandet missandlar de brösten och man har äran att förvärva en inte särskilt vacker kropp...
Jag har påbörjat en inte allt för skonsam behandling av min kropp - trimma den! Ja, det är kanske inte allt för roligt och vissa kan tycka att det är lite i tidigaste laget, men allvarligt! Att sitta på röven och smaska kakor är en mysig liten syssla men dessvärre ger det varken fast ochs nygg rumpa eller vrålbra kondition. Nej, jag har tagit tag med hårdhandskarna och kör på en inte allt för vänlig behndling i form av promenader med mina barn i syskonvagn, gymträning samt gruppträningsklasser om tiden finns. Jodå, snart kommer det ge resultat! Jag är ihärdig och väntar med spänning på att de där snygga jeansen jag har i garderoben ska gå på igen... Kanske blir det aldrig, men jag har hopp. Det skonsamma i detta fallet är att låta dem ligga i garderoben - och det gör jag! Tanken, funderingen och önska behåller jag ett tag till innan jag ger mig i kast med att slita på mig dem. Tacka vet härliga stretchjeans - hihi!!
Nu ska min arma kropp få sig lite vila! Sängens skonsamma fjädrar ska få vagga mig till sömn efter en liten nattamning av den älskade dottern...
(denna veckan ska det bli spännande och se om vågen rört på sig, helst mot minus... återkommer med resultat senare i veckan, då en våg har uppsökts...)
livet...
Livet ler ganska olika mot oss. Mitt liv ler mot mig på så många avseenden, men på andra sätt är det djupa dalar att ta sig upp ur. Idag har varit en bra dag, igår var en så där dag. Upp och ner, hit och dit... Jag försöker se positiva saker och använda mig av tilltron på livet, men gud så svårt det kan vara att inte se nattsvart.
Jag längtar ibland så efter frihet. För mig skulle det vara att slippa tänka och ta ansvar. Slippa jobba på familjen alla sker, gå upp på morgonen med sonen för att se till att saker och ting fungerar. Amma, packa väskor, tvätta kläder, fixa med mat, kolla papper, betala räkningar mm... Friheten blev liksom i kläm tillsammans med fritiden mellan barnen och huset och sysslorna och mannen. Märkligt det där!
Livet ter sig annorlunda när man orkar se på det med rosa skimmer. Liver ler ibland mot oss, solen lyser genom molnen och vattenpölarna jag fällt av tårar får torka. Ork att genomföra livet med rosa skimmer, att ge guldkant åt varje dag. Det måste tas ett beslut om att livet är och skall förbli rosa. Att trotts tidsbrist, sömnbrist, matbrist, träningsbris, sexbrist och alla andra brister det lids av ska livet kantas med guld och ses i rosa skimmer.
Mitt värde är högt och mitt liv förtjänar respekt. Jag ska önska mig rosa skimmer varj dag i julklapp. Guldkanten ska jag sätta själv. Precis så vill jag ha det, så ska livet levas! Kanske låter det naivt och dumt, men det är skönt att kunna skriva att man mår bra efter att ha varit i helvetet och vänt. Nog är det lång väg tillbaka och visst ska man inte hyckla med att det är jobbigt och utmanande. Men jag ska anta utmaningen och det ska göras skillnad på det som känns fel. Att prioritera livet viktiga saker står högt på listan, livet känns som en självklar 1:a, därför startar jag med att må bra från och med nu...
Detta är en av mina orsaker till att ta tag i livet,
sätta guldkant på varje dag - älskade lilla Noomi!
Jag längtar ibland så efter frihet. För mig skulle det vara att slippa tänka och ta ansvar. Slippa jobba på familjen alla sker, gå upp på morgonen med sonen för att se till att saker och ting fungerar. Amma, packa väskor, tvätta kläder, fixa med mat, kolla papper, betala räkningar mm... Friheten blev liksom i kläm tillsammans med fritiden mellan barnen och huset och sysslorna och mannen. Märkligt det där!
Livet ter sig annorlunda när man orkar se på det med rosa skimmer. Liver ler ibland mot oss, solen lyser genom molnen och vattenpölarna jag fällt av tårar får torka. Ork att genomföra livet med rosa skimmer, att ge guldkant åt varje dag. Det måste tas ett beslut om att livet är och skall förbli rosa. Att trotts tidsbrist, sömnbrist, matbrist, träningsbris, sexbrist och alla andra brister det lids av ska livet kantas med guld och ses i rosa skimmer.
Mitt värde är högt och mitt liv förtjänar respekt. Jag ska önska mig rosa skimmer varj dag i julklapp. Guldkanten ska jag sätta själv. Precis så vill jag ha det, så ska livet levas! Kanske låter det naivt och dumt, men det är skönt att kunna skriva att man mår bra efter att ha varit i helvetet och vänt. Nog är det lång väg tillbaka och visst ska man inte hyckla med att det är jobbigt och utmanande. Men jag ska anta utmaningen och det ska göras skillnad på det som känns fel. Att prioritera livet viktiga saker står högt på listan, livet känns som en självklar 1:a, därför startar jag med att må bra från och med nu...
Detta är en av mina orsaker till att ta tag i livet,
sätta guldkant på varje dag - älskade lilla Noomi!
Love!
leka med stort L...
Leka är det bästa som finns!
Har gjort min älskade son till världen lyckligast idag då han har varit på det nyöppnade Leo's Lekland. Han och min man har lekt i dryga 3 timmar i sträck så att svetten lackades på dem båda. Mina ögon har sällan skådat en så glad prinse-pojke som studsde fram bland alla djungelleksaker. Knappt fanns det ro i kroppen för att fika och när vi skulle ge honom välbehövlig lunch så blev det ett illvrål till svar samt en vända på golvet för mer skrik, och då ger man ändå barnet hamburgare och strips - en annars säker favorit. Tur att bästa kompisen var med och var minst lika hungrig men lugnre och kunde tänka sig sitta och äta - smittade av sig och all mat gick ner på bums.Efter lite mer lek packade vi oss hemåt och sonen slockande på de dryga 5 km i bilen mot Burger King (mamma och pappa behöver också äta!). Fortfarande vilar han i sin säng icke anande om att mormor och morfar är på ingång för att förgylla dagen ytterligare. Han är en lycklig liten man som vilar i sin prins-säng, mamma är lycklig över att se honom skratta och leka. Ro i själen att veta vi har gett honom en dag med massa minnen, ro i själen att veta han är lycklig och mår bra. Idag är en bra dag, var dag ska göras till den bästa. Idag var Leo's Lekland det som gör oss Lyckliga!
Love!
lördagshelvete...
Hur många gånger har jag denna veckan funderat på meningen med livet? Tja, hur många timmar har en vecka? Där har du svaret! Jag är inne i en deppig fas i livet som inte kan förklaras med så mycket mer än att:
Igår satt jag i soffan i min ensamhet och kände väl egentligen inte alls för att åka på träning idag, men skrev glatt i denna blogg att jag minsann skulle åka och träna - ehh, nä! Det blev inte ett dyft med det gjort idag. Iaf. så stängde jag av eländet till dator som står i andra änden av huset och mullrar som ett åskväder. Jag kände att en tyst lördagsmorgon är precis vad jag behöver... Tänkte att lite sömn och lugn ska få mig i fas... Det "faan i mig" första jag hör när jag kommer upp på morgonen med håret på ända och lilla dottern på armen är åskmonstret. "Vad i helvete?" Sannerligen fick min man veta vad han var värd vid denna tidpunkt på dygnet. All min omtänksamhet sprang ut genom ytterdörren och helvetet bröt loss (åh jag är fortfarande måttligt imponerad av min äkta make). Varför, varför måste det alltid vara en massa skit som ska dra ner en på morgonen?
Jodå, jätte arg blev jag och skrikigt har jag gjort, packade väskan och tog båda barnen med mig för att genomföra hot om att åka till mina föräldrar. Vi gick dock endast till lekplatsen... Men det visste ju inte min man! Saken är den att jag är inte särskilt rationell och genomtänkande då jag bir förbannad, jag är mest ledsen och deppig, lipig och förtvivlad samt hysteriskt förbannad så jag måste ha sönder något. Helst vill jag vara själv med min ilska och få svära, lipa och vara arg då blir det bättre, men aldrig händer väl det man behöver...
Jag har sedan vår son föddes (mer än 2 år sedan) försökt förklara att det inte är så okej att en av oss har en sysselsättning som tar så mycket tid att familjen får lida för det. Min man anser så klart inte att han är den skyldiga - vet inte hur jag skulle kunna vara det när jag jobbar och är hemma resten av tiden. Jo, men ni förstår, jag har min hobby som jobb normalt så jag behöver inte så mycket fritid - åh det är helt okej för mig, bara jag får göra det jag vill, om jag vill det (typ åka på en fest ibland, träningsläger mm.) så kan han spela innebandy, men that's it! Han har liksom förbrukat sin fritidstid efter han kommer hem från sina träningar - anser jag! Då är det vår tid! Husets tid, barnens tid och min tid! Jag har NOLLTOLERANS för annat, för jag har inte den möjligheten att komma hemmifrån ca 20 timmar i veckan och göra det som jag tycker är roligt. Hade han tjänat pengar på sin idrott, då hade det verkligen varit annat, me nu gör han INTE det... Inte ett jävla spänn faktiskt! Så vad har då datormullret med honom att göra och vår lördag?
Jo, jag stänger av den på fredagen för att ha det tyst, för att han ska lägga sig när han kommer hem, för att jag HATAR det där jävla spelet han spelar - han har ingen fritid ochs ka inte sitta där och hålla på och sen klaga på at han är trött! NEJ! Ingen tollerans för det! Som sagt datorn är på på morgonen och han har naturligtvis dragit igång det där jävla spelet. Jag tappar humöret, blir så arg som aldrig för och nu får det vara nog.
Ett fruktansvärt liv blir det och jag gråter och gråter för jag är så trött på att han aldrig hör mig. Jag är trött på att vara själv, jag är trött på den där jävla innebandyn som ska uppta all vår tid, trött på att vara trött, trött på att ta ansvar och beslut. Han kan vara hemma och vara som alla andra pappor, men nej!
Visst kan jag förstå att han vill spela och hålla på, men vår dotter är en månad gammal och jag är inte det minsta i form för att vara hemma själv hela tiden. Livet är uppstressat till den milda grad och jag blir ledsen ledsen för massa smågrejer hela tiden. Jag vill ju ha honom hemma och jo, jag har sagt det till honom. Det är dock dövörat till, fortsättning följer på innebandyspelandet. Okej, men du kanske kan skita i att sitta vid datorn hela tiden, du kanske kan fixa med grejer som vi behöver fixa med hemma? Inte ett piss händer...
Jag är SÅ SÅ SÅ SÅ trött. I min lilla själ, för det finns väl inte så mycket kvar nu, har det svartnat och jag gråter mig igenom så många ensamma kvällar. Jag hade inte riktigt tänkt mig livet på detta sättet. Jag vill ju ha ut mer av det, inte vänta på att det ska finnas mer tid sen. Att livet ska bli bätter och att vi ska må bättre sen. Inte ska man gråta sig igenom flera dagar i livet. Visst ska man tycka det är roligt med sina barn?
Jag har en massa jävla i-landsproblem och jag hatar att det känns som om jag bara gnäller, men jag mår skit dåligt och jag gråter massa. Känner mig ledsen och svart liksom. Inget känns särskilt roligt, jag längtar efter sällskap och kärlek som aldrig för. Visst kommer det bli bättre, för det är ju det jag vill, jag ska bara hitta dit, hitta mig själv och finna ro. Jag vill få tid till att tänka, få lugn inom mig. Allt är en sån omställning med livet med den där lilla kickan som kommit åh jag vill inte göra det själv. Jag längtar efter sällskap i min funderingar...
Nu ska jag ta det lite slappt med mannen. Barnen sover som små ljus och vi ska försöka bli lite sams. Hitta lite ljus i mörkret... Jag älskar mina man, men jag har mäktigt svårt för val han gör i livet vlket påverkar oss och vi har ett kaos här hemma just nu. Viktigast är att barnen mår bra, men självklart påverkar allt detta dem då jag är en lipsill mer än ofta, därför om något behövs förändring.
To be continued!
- det är höst
- jag har fått barn
- gubben är sällan hemma
- sonen är mitt i sin utvecklingsfas som det så vackert heter
Igår satt jag i soffan i min ensamhet och kände väl egentligen inte alls för att åka på träning idag, men skrev glatt i denna blogg att jag minsann skulle åka och träna - ehh, nä! Det blev inte ett dyft med det gjort idag. Iaf. så stängde jag av eländet till dator som står i andra änden av huset och mullrar som ett åskväder. Jag kände att en tyst lördagsmorgon är precis vad jag behöver... Tänkte att lite sömn och lugn ska få mig i fas... Det "faan i mig" första jag hör när jag kommer upp på morgonen med håret på ända och lilla dottern på armen är åskmonstret. "Vad i helvete?" Sannerligen fick min man veta vad han var värd vid denna tidpunkt på dygnet. All min omtänksamhet sprang ut genom ytterdörren och helvetet bröt loss (åh jag är fortfarande måttligt imponerad av min äkta make). Varför, varför måste det alltid vara en massa skit som ska dra ner en på morgonen?
Jodå, jätte arg blev jag och skrikigt har jag gjort, packade väskan och tog båda barnen med mig för att genomföra hot om att åka till mina föräldrar. Vi gick dock endast till lekplatsen... Men det visste ju inte min man! Saken är den att jag är inte särskilt rationell och genomtänkande då jag bir förbannad, jag är mest ledsen och deppig, lipig och förtvivlad samt hysteriskt förbannad så jag måste ha sönder något. Helst vill jag vara själv med min ilska och få svära, lipa och vara arg då blir det bättre, men aldrig händer väl det man behöver...
Jag har sedan vår son föddes (mer än 2 år sedan) försökt förklara att det inte är så okej att en av oss har en sysselsättning som tar så mycket tid att familjen får lida för det. Min man anser så klart inte att han är den skyldiga - vet inte hur jag skulle kunna vara det när jag jobbar och är hemma resten av tiden. Jo, men ni förstår, jag har min hobby som jobb normalt så jag behöver inte så mycket fritid - åh det är helt okej för mig, bara jag får göra det jag vill, om jag vill det (typ åka på en fest ibland, träningsläger mm.) så kan han spela innebandy, men that's it! Han har liksom förbrukat sin fritidstid efter han kommer hem från sina träningar - anser jag! Då är det vår tid! Husets tid, barnens tid och min tid! Jag har NOLLTOLERANS för annat, för jag har inte den möjligheten att komma hemmifrån ca 20 timmar i veckan och göra det som jag tycker är roligt. Hade han tjänat pengar på sin idrott, då hade det verkligen varit annat, me nu gör han INTE det... Inte ett jävla spänn faktiskt! Så vad har då datormullret med honom att göra och vår lördag?
Jo, jag stänger av den på fredagen för att ha det tyst, för att han ska lägga sig när han kommer hem, för att jag HATAR det där jävla spelet han spelar - han har ingen fritid ochs ka inte sitta där och hålla på och sen klaga på at han är trött! NEJ! Ingen tollerans för det! Som sagt datorn är på på morgonen och han har naturligtvis dragit igång det där jävla spelet. Jag tappar humöret, blir så arg som aldrig för och nu får det vara nog.
Ett fruktansvärt liv blir det och jag gråter och gråter för jag är så trött på att han aldrig hör mig. Jag är trött på att vara själv, jag är trött på den där jävla innebandyn som ska uppta all vår tid, trött på att vara trött, trött på att ta ansvar och beslut. Han kan vara hemma och vara som alla andra pappor, men nej!
Visst kan jag förstå att han vill spela och hålla på, men vår dotter är en månad gammal och jag är inte det minsta i form för att vara hemma själv hela tiden. Livet är uppstressat till den milda grad och jag blir ledsen ledsen för massa smågrejer hela tiden. Jag vill ju ha honom hemma och jo, jag har sagt det till honom. Det är dock dövörat till, fortsättning följer på innebandyspelandet. Okej, men du kanske kan skita i att sitta vid datorn hela tiden, du kanske kan fixa med grejer som vi behöver fixa med hemma? Inte ett piss händer...
Jag är SÅ SÅ SÅ SÅ trött. I min lilla själ, för det finns väl inte så mycket kvar nu, har det svartnat och jag gråter mig igenom så många ensamma kvällar. Jag hade inte riktigt tänkt mig livet på detta sättet. Jag vill ju ha ut mer av det, inte vänta på att det ska finnas mer tid sen. Att livet ska bli bätter och att vi ska må bättre sen. Inte ska man gråta sig igenom flera dagar i livet. Visst ska man tycka det är roligt med sina barn?
Jag har en massa jävla i-landsproblem och jag hatar att det känns som om jag bara gnäller, men jag mår skit dåligt och jag gråter massa. Känner mig ledsen och svart liksom. Inget känns särskilt roligt, jag längtar efter sällskap och kärlek som aldrig för. Visst kommer det bli bättre, för det är ju det jag vill, jag ska bara hitta dit, hitta mig själv och finna ro. Jag vill få tid till att tänka, få lugn inom mig. Allt är en sån omställning med livet med den där lilla kickan som kommit åh jag vill inte göra det själv. Jag längtar efter sällskap i min funderingar...
Nu ska jag ta det lite slappt med mannen. Barnen sover som små ljus och vi ska försöka bli lite sams. Hitta lite ljus i mörkret... Jag älskar mina man, men jag har mäktigt svårt för val han gör i livet vlket påverkar oss och vi har ett kaos här hemma just nu. Viktigast är att barnen mår bra, men självklart påverkar allt detta dem då jag är en lipsill mer än ofta, därför om något behövs förändring.
To be continued!
träningsdagar!
Idag har jag inte gjort så många knop. Jag är fortfarande matt i hela mig efter mitt psykbryt igår. Hela huvudet är liksom tomt och kroppen helt slut, så jag tror att vila är den bästa metoden för mig...
Idag har jag tränat genom att vara med min lilla son på hans familjegymnastik. Vi har sprungit och lekt, efter lekandet åkte vi på IKEA och promenerade samt käka middag. Ikväll är jag slut som människa... Ska sova straxt, bara amma lilla dottern och hoppas på att alla kan sova bra i natt. Sonen somnade tidigt - han var helt slut efter en dag med massa äventyr :-) Kanske kan han sova länge, länge...
Jag borde efter alla mina år som gyminstruktör och tränande ha god insikt över att den mentala träningen är minst lika viktigt som den fysiska. Jag har dock missat det, känner mig ganska instabil och hängig och bör väl försöka hitta tillbaka till den rätta känslan inför träning, mig själv och min kropp. ATt vara ledsen inför sina barn är inte bra och känns fel. Jag vill ju att mina godingar ska ha en glad och positiv mamma med enormt mycket energi. Tanken på att de ska ha den mamman får mig att vilja kämpa, att vilja hitta min inre fighter. Jag måste kunna behålla den känslan, att vilja. Vilja måset driva mig framåt så jag orkar med mina mål.
Lite farligt är det at jag s snabbt verkat komma in i det här med ett barn till. Jag slappnar av med min lilla dotter och tycker att det är mer än okej att ha båda barnen själv, det är roligt och en ganska tuff utmaning, mend et fukar. Samtidigt osm detta fungerar bra har jag tappat mycket vikt redan, de 10 första kilona var borta på drygt 2 veckor. Nu behöver jag kämpa lite för att resten ska försvinna, men kanske inte för mycket... Det har gått 5 veckor sedan Noomi föddes och jag har 8 kg kvar tills jag är där jag var innan jag ble gravid med Viggo. Sen skulle 5 extra kilo inte sitta fel, men det är ju inget måste. Men problemet är att jag itne kan vara nöjd, jag känner mig stressad och vill uppnå detta nu. Jag tänker på min dotter och att jag ammar henne, känner räddslan över att jag ska fasta i det där fikaträsket, men jag sitter ensam hemma om kvällarna och då finns det ju tyvärr inte så j-la mycket att göra. Det är inget svårt att skriva en kostplan, inget svårt att göra ett träningsschema - vet ni vad det svår är? Jo, livet är det svar och särskilt alla spöken som bor i huvudet. Det är ju där varenda spärr sitter. Min begränsning för hur jag ska må och hur jag ska handla, sitter i mitt lilla huvud. Hmm... Så är det ta mej tusan! Man ska inte tycka synd om sig själv, man ska jobba för en förbättring. Jo, jag tackar jag! Det är ju inte direkt det enklaste i världen!
Min önskelista kvarstår:
På dagens lilla expedition till öppnaförskolan vägde jag mig och det innebar ytterligare 2 kg ner... Tjoho! Imorgon bjuder livet på en BodyStep-klass kl. 11.30. Nästa gång vi snackar TRÄNING ska det nog bli lite ordning p den där maten...
Idag har jag tränat genom att vara med min lilla son på hans familjegymnastik. Vi har sprungit och lekt, efter lekandet åkte vi på IKEA och promenerade samt käka middag. Ikväll är jag slut som människa... Ska sova straxt, bara amma lilla dottern och hoppas på att alla kan sova bra i natt. Sonen somnade tidigt - han var helt slut efter en dag med massa äventyr :-) Kanske kan han sova länge, länge...
Jag borde efter alla mina år som gyminstruktör och tränande ha god insikt över att den mentala träningen är minst lika viktigt som den fysiska. Jag har dock missat det, känner mig ganska instabil och hängig och bör väl försöka hitta tillbaka till den rätta känslan inför träning, mig själv och min kropp. ATt vara ledsen inför sina barn är inte bra och känns fel. Jag vill ju att mina godingar ska ha en glad och positiv mamma med enormt mycket energi. Tanken på att de ska ha den mamman får mig att vilja kämpa, att vilja hitta min inre fighter. Jag måste kunna behålla den känslan, att vilja. Vilja måset driva mig framåt så jag orkar med mina mål.
Lite farligt är det at jag s snabbt verkat komma in i det här med ett barn till. Jag slappnar av med min lilla dotter och tycker att det är mer än okej att ha båda barnen själv, det är roligt och en ganska tuff utmaning, mend et fukar. Samtidigt osm detta fungerar bra har jag tappat mycket vikt redan, de 10 första kilona var borta på drygt 2 veckor. Nu behöver jag kämpa lite för att resten ska försvinna, men kanske inte för mycket... Det har gått 5 veckor sedan Noomi föddes och jag har 8 kg kvar tills jag är där jag var innan jag ble gravid med Viggo. Sen skulle 5 extra kilo inte sitta fel, men det är ju inget måste. Men problemet är att jag itne kan vara nöjd, jag känner mig stressad och vill uppnå detta nu. Jag tänker på min dotter och att jag ammar henne, känner räddslan över att jag ska fasta i det där fikaträsket, men jag sitter ensam hemma om kvällarna och då finns det ju tyvärr inte så j-la mycket att göra. Det är inget svårt att skriva en kostplan, inget svårt att göra ett träningsschema - vet ni vad det svår är? Jo, livet är det svar och särskilt alla spöken som bor i huvudet. Det är ju där varenda spärr sitter. Min begränsning för hur jag ska må och hur jag ska handla, sitter i mitt lilla huvud. Hmm... Så är det ta mej tusan! Man ska inte tycka synd om sig själv, man ska jobba för en förbättring. Jo, jag tackar jag! Det är ju inte direkt det enklaste i världen!
Min önskelista kvarstår:
- Minska 10 kg i vikt.
- En midja... Vore trevligt!
- Bygga upp bra muskulatur i hela kroppen.
- Få tillbaka min rumpa...
- Få kondition så jag springer 5 km utan problem.
- Kunna köra BS-pass på max.
- Hitta mig själv, min inre röst och styrka.
- Våga lita på mig själv.
- Ge mig själv redskap för att skaffa mig ett bättre tålamod.
På dagens lilla expedition till öppnaförskolan vägde jag mig och det innebar ytterligare 2 kg ner... Tjoho! Imorgon bjuder livet på en BodyStep-klass kl. 11.30. Nästa gång vi snackar TRÄNING ska det nog bli lite ordning p den där maten...
dag 2!
Har idag tagit det lite lugnare, endast utövat promenad i en hel mängd vilket givit mig ont i benen på en massa sätt... Jag hatar det!
1,5 timmes promenad med barnvagn.
1,5 timmes promenad med barnvagn.
kärlek...
Kärlek är obeskrivlig och full av överraskningar.
Att förklara sin kärlek för den man älskar behöver man inte göra genom att ge dyra presenter
- att slippa kliva upp direkt på morgonen är verklig kärlek!
Tack min älskade man att jag fick slumra lite idag på morgonen,
det är äkta kärlek!
Jag älskar dig!
Även om jag är dålig på att visa dig hur mycket du betyder för mig.
Massa pussar och kramar!!!
Att förklara sin kärlek för den man älskar behöver man inte göra genom att ge dyra presenter
- att slippa kliva upp direkt på morgonen är verklig kärlek!
Tack min älskade man att jag fick slumra lite idag på morgonen,
det är äkta kärlek!
Jag älskar dig!
Även om jag är dålig på att visa dig hur mycket du betyder för mig.
Massa pussar och kramar!!!
familjen 2008...
En sommarbild på familjen från 2008.
Liten ska bli stor ;-)
viggo...
Han är mammas lilla prins! Redan så stor och kan så himla många saker. I mitt hjärta finns det nog inget större än den kärlek som jag känner till mina barn.
Lilla prinsen, även kallas puppa kom till oss en fredag kl. 23:50, den 31 augusti 2007 och sedan dess har livet aldrig varit sig likt! Våra hjärtan fylldes med kärlek till denna lilla man som som under de lite sämre dagarna jämförs med olika diktatorer som styrt i världen ;-) Men han är vår älskade, underbara, gosiga plutt och det finns inte en dag utan att man känner oändlig kärlek till denna lilla kille.
Livet går snabbt, idag är prinsen 2 år och 2 månader + några dagar men ändå minns man turbulensen som igår då han kom till värden. Vilken chock och glädje på en och samma gång.
Tack älskade lilla barn att du gav mig gåvan att få bli mamma, att du låter mig älska dig så oändligt mycket varje dag och att du alltid kommer finnas i mitt hjärta! I tider då det är svårt kommer vi att bråka, du kommer skrika och tårarna kommer rinna på oss båda men vet att jag älskar dig och att du är den finaste lilla puppa i världen!
Mamma älskar dig Viggo!
Lilla prinsen, även kallas puppa kom till oss en fredag kl. 23:50, den 31 augusti 2007 och sedan dess har livet aldrig varit sig likt! Våra hjärtan fylldes med kärlek till denna lilla man som som under de lite sämre dagarna jämförs med olika diktatorer som styrt i världen ;-) Men han är vår älskade, underbara, gosiga plutt och det finns inte en dag utan att man känner oändlig kärlek till denna lilla kille.
Livet går snabbt, idag är prinsen 2 år och 2 månader + några dagar men ändå minns man turbulensen som igår då han kom till värden. Vilken chock och glädje på en och samma gång.
Tack älskade lilla barn att du gav mig gåvan att få bli mamma, att du låter mig älska dig så oändligt mycket varje dag och att du alltid kommer finnas i mitt hjärta! I tider då det är svårt kommer vi att bråka, du kommer skrika och tårarna kommer rinna på oss båda men vet att jag älskar dig och att du är den finaste lilla puppa i världen!
Mamma älskar dig Viggo!
Puss & kram!
starten på familjen...
Ett litet gossebarn föddes den 31 augusti 2007!
Namnet han gavs var Viggo.
Bilden är från tidningen, datum då den publicerades minns vi inte :-)
dag 1!
2009-11-10, tisdag med regnigt och trist väder...
Har idag släpat mig iväg till gymmet... Med stora suckar och med mycket besvär packade jag väskan med massa grejer och gav mig iväg för lämning på dagis av stora killen, travade till bussen med lilla tjejen och stönade över regnet. MEN! Vi hr varit på gymmet och tränat. Jag blev gansa svettig och kommer med säkerhet få träningsvärk imorgon, men det är det värt!
Träningen på gymmet bestod idag av:
Utöver gymmet har jag också tagit promenad till och från dagis samt en ganska snabb runda i stan i jakt på bussen, så det blir några meter idag också :-)
Har idag släpat mig iväg till gymmet... Med stora suckar och med mycket besvär packade jag väskan med massa grejer och gav mig iväg för lämning på dagis av stora killen, travade till bussen med lilla tjejen och stönade över regnet. MEN! Vi hr varit på gymmet och tränat. Jag blev gansa svettig och kommer med säkerhet få träningsvärk imorgon, men det är det värt!
Träningen på gymmet bestod idag av:
- 10 minuter uppvärmning på CROSSTRAINER (borde vara längre, men jag hade promenerat innan också)
- Framsida lår (3)
- Baksida lår (2)
- Roddrag för rygg (5D)
- "Flyes" för bröst (8C)
- Sidlyft axel (9B)
- Mage (13C)
- Rygglyft på matta
- Sit-ups på matta med dottern på magen
Utöver gymmet har jag också tagit promenad till och från dagis samt en ganska snabb runda i stan i jakt på bussen, så det blir några meter idag också :-)
förberedning!
Jag håller på att start mitt nya liv. Jag har i och för sig provat några gånger förut, men efter en kanska dålig dag idag så behöver jag börja om från början känner jag. Då finns det ju vissa saker jag är bättre på än andra. Träning tillhör mitt absoluta favoritämne - och jag är ganska bra på det också. Idag ska jag printa ner mina mål och hur de ska nås och vilka små mål jag ska ha på vägen dit.
Förutsättningar:
Utförande:
Förutsättningar:
- Jag har 2 dagar i veckan som jag kan komma iväg och träna på egen hand.
- Jag har ett dagisbarn på 15 timmar (dagis tisdag, onsdag, torsdag 09:00-14:00).
- Jag har löparskor och nära till ett spår.
- Minska 10 kg i vikt.
- En midja... Vore trevligt!
- Bygga upp bra muskulatur i hela kroppen.
- Få tillbaka min rumpa...
- Få kondition så jag springer 5 km utan problem.
- Kunna köra BS-pass på max.
Målen ska vara avklarade till augusti 2010.
Utförande:
- Gymträning 1 dag/vecka.
- Body Step 1 gång/vecka.
- Body Pump 1 gång/vecka.
- Snabb promenad 1 gång/dag á 40 minuter.
- Träningsdagbok
- Vägning
- Matdagbok
tårar...
Idag är ingen lyckad dag! Jag har pajjat min mobil vilket ska kosta minst 1000 kr att laga och jag har bråkat med min man i flera timmar om en massa onödiga saker, efter detta har jag gråtit i flera timmar... Det märkliga med det hela är att tårarna inte verkar ta slut någon gång. Ännu mer märklgt är att efter flera timmars grälande känns det lite bättre, men jag är fortfarande ledsen, arg och upprörd för en massa saker man bär med sig.
Jag älskar min man, oh ja, det är absolut inga problem med det. Nej, det är nog snarare så att jag avsaknar takt och ton när det gäller andras liv då det påverkar mitt liv. Att saker ska bli annorlunda då man blir mamma, det är ju självklart - i alla fall för de flesta.
Jag tror att alla förtår att liver ska bli annorlunda, men ja, jag tror inte alla riktigt upplever att livet påverkas och förändras. För mig har livet blivit lite "tråkigare" än tidigare, man blir liksom hemmasittandes och jag har nu ingen granne som kommer och hälsar på mig eller som jag kan springa över till när som helst. Det saknar jag i massor, jag känner mig ensam i min ensamhet kan man säga.
Ensam i ensamheten innebär väl att det liksom är trist att vara hemma själv med barnen. Inte på dagtid fö då kan man vara ute när de är vakna, man kan leka med kompisar och man kan ta dem med sig lite överallt. Men på kvällarna sover kompisarna och deras mammor och pappor är hemma med de barnen för att de ska sova. Ingen har drekt tid att umgås och mysa i tv:soffan eller baka kakor eller hitta på en massa andra grejer hemma hos oss, för alla ha sina familjer att ta hand om.
Det måste ju vara fler än jag som blir ledsna, grälar med sin man för att man känner sig ensam i ensamheten... Inte kan jag vara unik med det - nej knappast! Så alla mammor som känner sig glömda - BLOGGA, bråka med era gubbar, skrik, sparka eller gör något för att få ur er ilskan och ensamheten. More will come!
Jag älskar min man, oh ja, det är absolut inga problem med det. Nej, det är nog snarare så att jag avsaknar takt och ton när det gäller andras liv då det påverkar mitt liv. Att saker ska bli annorlunda då man blir mamma, det är ju självklart - i alla fall för de flesta.
Jag tror att alla förtår att liver ska bli annorlunda, men ja, jag tror inte alla riktigt upplever att livet påverkas och förändras. För mig har livet blivit lite "tråkigare" än tidigare, man blir liksom hemmasittandes och jag har nu ingen granne som kommer och hälsar på mig eller som jag kan springa över till när som helst. Det saknar jag i massor, jag känner mig ensam i min ensamhet kan man säga.
Ensam i ensamheten innebär väl att det liksom är trist att vara hemma själv med barnen. Inte på dagtid fö då kan man vara ute när de är vakna, man kan leka med kompisar och man kan ta dem med sig lite överallt. Men på kvällarna sover kompisarna och deras mammor och pappor är hemma med de barnen för att de ska sova. Ingen har drekt tid att umgås och mysa i tv:soffan eller baka kakor eller hitta på en massa andra grejer hemma hos oss, för alla ha sina familjer att ta hand om.
Det måste ju vara fler än jag som blir ledsna, grälar med sin man för att man känner sig ensam i ensamheten... Inte kan jag vara unik med det - nej knappast! Så alla mammor som känner sig glömda - BLOGGA, bråka med era gubbar, skrik, sparka eller gör något för att få ur er ilskan och ensamheten. More will come!
familjen...
Och då var man tvåbarnsmamma - en stor familj enligt barnmorskan...
Ett underbart kort som vår fotograf tog på oss och som publicerades i tidinigar.
Hon är verkligen duktig som kunde få oss på bild med våra två guldklimpar i livet!
söndag...
Jag känner mig helt hoppig idag... Hela huvudet är fullt av tankar och jag måste bara ner med allt skit!
- Att vara trött är helt okej och att känna sig lite sur och tvär är också helt okej. Vad som inte är okej är att vara en jävla surbulle och inte kunna svara på saker när man frågar. Sånt gör mig faktiskt ledsen och gör att jag känner mig bortglömd. Min gubbe är en sån idag, mitt jobb med sina chefer gör mig så - ghrrr!
- Idag är jag ovanligt trött, vi var på ens kojig 30-års fest igår, men som vanligt är jag ju nykter (jag ammar ju nu för tiden). Landade i sängen runt 01:00 tiden med en fruktansvärd huvudvärk. Lilla tjejen har varit vaken och ammat lite inatt, men det gör liksom inget. Den älskade mannen var ju också på festen och han körde inte - med andra ord en gnällig dag idag. Sånt blir jag lite lack på för man vill ju ha en rolig söndag också.Vi har ju liksom två barn och det är farsdag såhan kan väl skärpa till sig!
- Jo, söndagen har varit helt okej. Mamma och pappa har varit här och mamma hade fixat allt med maten. Jag har himla dåligt samvete över det. Jag känner alltid att jag inte hinner fixa nått för hon är förre, kan och gör allt. Hon är en underbar mamma och världens bästa mormor, men jag blir så ledsen när hon säger att hon mår dåligt men ändå ska göra en massa saker och styra och ställa Vi hade iaf. köpt en liten present till henne som jag hoppas hon gillade. Viggo hade valt ett fint litet hjärta till henne som han gav. Hon såg glad ut men påpekade att det var ju farsdag idag och hon inte skule ha någon present... Ja, men hur ska vi någonsin kunna tacka för all hjälp vi få av dem? En lite present är ju det minsta man kan ge.
- Sen har dagen varit okej. Jag är trött i kroppen efter ett ganska tufft Body Step pass igår, särskilt när man inte har tränat på så många veckor som jag har. Dock - nu är jag på g, jag ska ut på banan igen! Gott och härligt!! Jag hoppas att det ska ge resultat, att jag ska få min rumpa tillbaka och att flåset ska förbättras om ett par veckor.
- Jag har tappat min rumpa, den är liksom plat tpå ett konstigt sätt som den aldrig har varit... Det var min mamma som påpekade detta.
- Jag är ju mammaledig från mitt jobb för att vara hemma med min underbara lilla dotter NOOMI. Och jag gillar det, älskar det och njuter av det - MEN! Jag är lite sugen på att jobba och tjäna lite extrapengar under våren, så min tanke var att jag skulle köra en klass i veckan. Så klart hade jag tänkt mig en Body Step klass, men nu verkar det som om mitt kära arbete inte bryr sig särskilt mycket om hur man tycker, vad man vill och hur det ska se ut. Jag har tappat hoppet om att få köra någon klass, så jag ska gå upp till chefen och prata med henne. Nu får det faktiskt vara nog! Då jag var mammaledig med sonen var det samma sak innan julen då jag ville komma tillbaka på våren och köra pass. Nu ger jag liksom upp! Det är inte roligt att inte kunna uppskattas och få uppskattning för att man vill/önskar hjälpa till. Helt plötsligt ska vi lämna in om fortsatt ledighet, men den som ska ansvara för schemasättningen finns inte på plats... Märkligt!
bebis...
8/10 2009 klockan 01.35 anlände vår prinsessa till denna världen. En snabb och okomplicerad förlossning. En dag som var ganska otippad att det skulle bli en lite guldklimps födelsedag, men ack så välkommen!
Onsdagen 7/10 vaknade jag med ganska mycket förvärkar, men det var också vad det var... Det avtog och jag gjorde ett besök hos barnmorskan och allt såg fin fint ut... SUCK! Blev min tanke, tog mig hem och fick lunch av min gode vän/granne. Efter lite skit prat och trevlig lunch cyklade vi till dagis för att hämta hem våra barn. Vi stannande till hemma hos dem på vägen hem för sonen vägrade cykla hem utan att leka. Klockan 15.00 var det dags - värkarna startade med ungefär 20 minuter mellan och känslan jag fick efter två avklarade var att det var nog på tiden att ringa mannen för att styra upp hämtning av lilla sonen. Svärfar kom halv fem och klockan fem gick vi in i huset och försökte koncentrera oss på vad som skulle komma. Det började kännas mer som att det var på riktigt nu - otroligt! Och framför allt ÄNTLIGEN!
Alla dessa dagar över tiden skulle snart vara över och vår lilla bebis skulle komma ut. Eftersom jag har skräck för att behöva byta barnmorska på bb/förlosningen bestämde vi oss för att hålla ut hemma så långe som möjligt. När det var 3 värkar på 10 minuter kändes det som om vi behövde åka. Sagt pch gjort packade vi in alla våra prylar i bilen och for mot bb runt halv 11.
På bb träffar vi en underbar barnmorska och undersköterska som tar hand om oss. Jag får efter en undersökning veta att vi kämpat oss fram till 6 cm öppet, men att bebisen ligger lite högt upp så jag behöver stå upp och försöka "gunga ner" den. Tillsammans med lite ljuvlig lustgas jobbar jag i cirka 30 minuter innan det trycker på så jag nästan blir tokig. Då blir det lite mer smärtlindring i form av sterila kvaddlar... GOTT! Trycket släpper en smula och jag kan andas genom värkarna lite bättre. Tiden går ganska fort känns det som, värkarna tilltar och klockan 01:00 känns det som något går sönder och det smäller i huvudet - vattnet går! Det läggs lite fler kvaddlar och 01:20 startar krystningarna vilket tar 15 minuter. Barnmorskan säger till mig under krystningarna att jag kan känna bebisens huvud - inte något osm jag önskar göra så jag svarar nej tack. Efter en liten, liten stund ber hon mig försöka hålla emot på slutet av krysvärkarna så bebisen får "stå" lite (så allt ska töja sig lite mer). Lätt?!?! Nej, inte särskilt, men jag försöker och får under mina försök att andas ut en värk se ett huvud... Ett huvud på en bebis som ska anlända till världen. Kanske låter det sjukt, men shit så häftigt och skönt att kunna se att snart, snart är vi klara.
Kockan 01.35 - Ut kommer vår prinsessa! En ljuvlig lite tjej på 4305 gram och 52 centimeter lång och perfekt på alla sätt. Det var en underbar händelse att föda henne, att få upp henne på magen och veta att nu var det klart. En härlig, mäktig upplevelse som gav mig och min man styrka. Jag fick tillbaka massor av energi och känner mig så oerhört stolt över att fixat denna förlossningen. Jag trodde aldrig jag skulle säga detta och verkligen, verkligen mena det, men jag tycker det var ett av dem absolut häftigaste saker jag gjort i hela mitt liv. Att få vår son för två år sen var verkligen också en häftigt, ouppnålig händelse, men detta var själsligt mer uppfyllande och energigivande! Allt tack till vår fantastiska barnmorska och undersköterska för att ni verkligen tog hand om oss och gav oss ett så positivt minne av att föda barn. Det kan aldrig med ord förklaras hur skönt det kändes för mig.
Jag vill betona att det var vi som födde barn denna gången, jag gjorde i och för sig ganska mycket av det fysiska jobbet *fniss* men min älskade man var ett STORT stöd och denna gången kunde vi kommunicera och han hjäpte verkligen till för att bebisen skulle komma så snabbt som möjligt. Underbart att känna denna gemenskapen och kärleken. Älskar dig! (åh förlåt för din stackars skadade hand - jag kanske skulle ha klippt naglarna...)
Vår lilla dotter (som inte var så liten) får efter någon minut namnet NOOMI. Vi njuter av att vara själva med vår nya lilla familjemedlem. Samtal hem till familjen ringer vi klockan 6 på morgonen och vår älskade son har blivit stolt storebror.
Idag är det 29 dagar sedan NOOMI kom till oss och jag är så tacksam för mina älskade barn. Så mycket elände har hänt under de senaste månaderna att jag tackar för mina barn varje dag och tanken på att något skulle hända dem känns otäckt och skrämmande. Att tankarna på att man faktiskt bara har barnen till låns, att de kan tas ifrån en när som helst har jag funderat mycket på. Att livet kanske inte blir som man hade tänkt sig alla gånger och att man ska ta vara på varje stund. Jag njuter av min mammaledighet och tar varje dag som den kommer. Att jag förlorade mitt körort i 4 månader känns som ett trivialt problem, att det kommer en massa konstiga räkningar kan man leva med och att det ibland är lite knappt om stålar är ju inget världsligt - vi lever, vi har varandra och är friska!
Jag känner mig verkligt lyckligt lottad, jag har fått en underbar, pigg och enegifylld liten son och en ljuvligt, gosig liten dotter, är gift med en snäll och kärleksfull man som älskar sina barn och är en fantastisk pappa - jag kan inte önska mig mer! Jag njuter!
Thank you!
