lördagshelvete...
Hur många gånger har jag denna veckan funderat på meningen med livet? Tja, hur många timmar har en vecka? Där har du svaret! Jag är inne i en deppig fas i livet som inte kan förklaras med så mycket mer än att:
Igår satt jag i soffan i min ensamhet och kände väl egentligen inte alls för att åka på träning idag, men skrev glatt i denna blogg att jag minsann skulle åka och träna - ehh, nä! Det blev inte ett dyft med det gjort idag. Iaf. så stängde jag av eländet till dator som står i andra änden av huset och mullrar som ett åskväder. Jag kände att en tyst lördagsmorgon är precis vad jag behöver... Tänkte att lite sömn och lugn ska få mig i fas... Det "faan i mig" första jag hör när jag kommer upp på morgonen med håret på ända och lilla dottern på armen är åskmonstret. "Vad i helvete?" Sannerligen fick min man veta vad han var värd vid denna tidpunkt på dygnet. All min omtänksamhet sprang ut genom ytterdörren och helvetet bröt loss (åh jag är fortfarande måttligt imponerad av min äkta make). Varför, varför måste det alltid vara en massa skit som ska dra ner en på morgonen?
Jodå, jätte arg blev jag och skrikigt har jag gjort, packade väskan och tog båda barnen med mig för att genomföra hot om att åka till mina föräldrar. Vi gick dock endast till lekplatsen... Men det visste ju inte min man! Saken är den att jag är inte särskilt rationell och genomtänkande då jag bir förbannad, jag är mest ledsen och deppig, lipig och förtvivlad samt hysteriskt förbannad så jag måste ha sönder något. Helst vill jag vara själv med min ilska och få svära, lipa och vara arg då blir det bättre, men aldrig händer väl det man behöver...
Jag har sedan vår son föddes (mer än 2 år sedan) försökt förklara att det inte är så okej att en av oss har en sysselsättning som tar så mycket tid att familjen får lida för det. Min man anser så klart inte att han är den skyldiga - vet inte hur jag skulle kunna vara det när jag jobbar och är hemma resten av tiden. Jo, men ni förstår, jag har min hobby som jobb normalt så jag behöver inte så mycket fritid - åh det är helt okej för mig, bara jag får göra det jag vill, om jag vill det (typ åka på en fest ibland, träningsläger mm.) så kan han spela innebandy, men that's it! Han har liksom förbrukat sin fritidstid efter han kommer hem från sina träningar - anser jag! Då är det vår tid! Husets tid, barnens tid och min tid! Jag har NOLLTOLERANS för annat, för jag har inte den möjligheten att komma hemmifrån ca 20 timmar i veckan och göra det som jag tycker är roligt. Hade han tjänat pengar på sin idrott, då hade det verkligen varit annat, me nu gör han INTE det... Inte ett jävla spänn faktiskt! Så vad har då datormullret med honom att göra och vår lördag?
Jo, jag stänger av den på fredagen för att ha det tyst, för att han ska lägga sig när han kommer hem, för att jag HATAR det där jävla spelet han spelar - han har ingen fritid ochs ka inte sitta där och hålla på och sen klaga på at han är trött! NEJ! Ingen tollerans för det! Som sagt datorn är på på morgonen och han har naturligtvis dragit igång det där jävla spelet. Jag tappar humöret, blir så arg som aldrig för och nu får det vara nog.
Ett fruktansvärt liv blir det och jag gråter och gråter för jag är så trött på att han aldrig hör mig. Jag är trött på att vara själv, jag är trött på den där jävla innebandyn som ska uppta all vår tid, trött på att vara trött, trött på att ta ansvar och beslut. Han kan vara hemma och vara som alla andra pappor, men nej!
Visst kan jag förstå att han vill spela och hålla på, men vår dotter är en månad gammal och jag är inte det minsta i form för att vara hemma själv hela tiden. Livet är uppstressat till den milda grad och jag blir ledsen ledsen för massa smågrejer hela tiden. Jag vill ju ha honom hemma och jo, jag har sagt det till honom. Det är dock dövörat till, fortsättning följer på innebandyspelandet. Okej, men du kanske kan skita i att sitta vid datorn hela tiden, du kanske kan fixa med grejer som vi behöver fixa med hemma? Inte ett piss händer...
Jag är SÅ SÅ SÅ SÅ trött. I min lilla själ, för det finns väl inte så mycket kvar nu, har det svartnat och jag gråter mig igenom så många ensamma kvällar. Jag hade inte riktigt tänkt mig livet på detta sättet. Jag vill ju ha ut mer av det, inte vänta på att det ska finnas mer tid sen. Att livet ska bli bätter och att vi ska må bättre sen. Inte ska man gråta sig igenom flera dagar i livet. Visst ska man tycka det är roligt med sina barn?
Jag har en massa jävla i-landsproblem och jag hatar att det känns som om jag bara gnäller, men jag mår skit dåligt och jag gråter massa. Känner mig ledsen och svart liksom. Inget känns särskilt roligt, jag längtar efter sällskap och kärlek som aldrig för. Visst kommer det bli bättre, för det är ju det jag vill, jag ska bara hitta dit, hitta mig själv och finna ro. Jag vill få tid till att tänka, få lugn inom mig. Allt är en sån omställning med livet med den där lilla kickan som kommit åh jag vill inte göra det själv. Jag längtar efter sällskap i min funderingar...
Nu ska jag ta det lite slappt med mannen. Barnen sover som små ljus och vi ska försöka bli lite sams. Hitta lite ljus i mörkret... Jag älskar mina man, men jag har mäktigt svårt för val han gör i livet vlket påverkar oss och vi har ett kaos här hemma just nu. Viktigast är att barnen mår bra, men självklart påverkar allt detta dem då jag är en lipsill mer än ofta, därför om något behövs förändring.
To be continued!
- det är höst
- jag har fått barn
- gubben är sällan hemma
- sonen är mitt i sin utvecklingsfas som det så vackert heter
Igår satt jag i soffan i min ensamhet och kände väl egentligen inte alls för att åka på träning idag, men skrev glatt i denna blogg att jag minsann skulle åka och träna - ehh, nä! Det blev inte ett dyft med det gjort idag. Iaf. så stängde jag av eländet till dator som står i andra änden av huset och mullrar som ett åskväder. Jag kände att en tyst lördagsmorgon är precis vad jag behöver... Tänkte att lite sömn och lugn ska få mig i fas... Det "faan i mig" första jag hör när jag kommer upp på morgonen med håret på ända och lilla dottern på armen är åskmonstret. "Vad i helvete?" Sannerligen fick min man veta vad han var värd vid denna tidpunkt på dygnet. All min omtänksamhet sprang ut genom ytterdörren och helvetet bröt loss (åh jag är fortfarande måttligt imponerad av min äkta make). Varför, varför måste det alltid vara en massa skit som ska dra ner en på morgonen?
Jodå, jätte arg blev jag och skrikigt har jag gjort, packade väskan och tog båda barnen med mig för att genomföra hot om att åka till mina föräldrar. Vi gick dock endast till lekplatsen... Men det visste ju inte min man! Saken är den att jag är inte särskilt rationell och genomtänkande då jag bir förbannad, jag är mest ledsen och deppig, lipig och förtvivlad samt hysteriskt förbannad så jag måste ha sönder något. Helst vill jag vara själv med min ilska och få svära, lipa och vara arg då blir det bättre, men aldrig händer väl det man behöver...
Jag har sedan vår son föddes (mer än 2 år sedan) försökt förklara att det inte är så okej att en av oss har en sysselsättning som tar så mycket tid att familjen får lida för det. Min man anser så klart inte att han är den skyldiga - vet inte hur jag skulle kunna vara det när jag jobbar och är hemma resten av tiden. Jo, men ni förstår, jag har min hobby som jobb normalt så jag behöver inte så mycket fritid - åh det är helt okej för mig, bara jag får göra det jag vill, om jag vill det (typ åka på en fest ibland, träningsläger mm.) så kan han spela innebandy, men that's it! Han har liksom förbrukat sin fritidstid efter han kommer hem från sina träningar - anser jag! Då är det vår tid! Husets tid, barnens tid och min tid! Jag har NOLLTOLERANS för annat, för jag har inte den möjligheten att komma hemmifrån ca 20 timmar i veckan och göra det som jag tycker är roligt. Hade han tjänat pengar på sin idrott, då hade det verkligen varit annat, me nu gör han INTE det... Inte ett jävla spänn faktiskt! Så vad har då datormullret med honom att göra och vår lördag?
Jo, jag stänger av den på fredagen för att ha det tyst, för att han ska lägga sig när han kommer hem, för att jag HATAR det där jävla spelet han spelar - han har ingen fritid ochs ka inte sitta där och hålla på och sen klaga på at han är trött! NEJ! Ingen tollerans för det! Som sagt datorn är på på morgonen och han har naturligtvis dragit igång det där jävla spelet. Jag tappar humöret, blir så arg som aldrig för och nu får det vara nog.
Ett fruktansvärt liv blir det och jag gråter och gråter för jag är så trött på att han aldrig hör mig. Jag är trött på att vara själv, jag är trött på den där jävla innebandyn som ska uppta all vår tid, trött på att vara trött, trött på att ta ansvar och beslut. Han kan vara hemma och vara som alla andra pappor, men nej!
Visst kan jag förstå att han vill spela och hålla på, men vår dotter är en månad gammal och jag är inte det minsta i form för att vara hemma själv hela tiden. Livet är uppstressat till den milda grad och jag blir ledsen ledsen för massa smågrejer hela tiden. Jag vill ju ha honom hemma och jo, jag har sagt det till honom. Det är dock dövörat till, fortsättning följer på innebandyspelandet. Okej, men du kanske kan skita i att sitta vid datorn hela tiden, du kanske kan fixa med grejer som vi behöver fixa med hemma? Inte ett piss händer...
Jag är SÅ SÅ SÅ SÅ trött. I min lilla själ, för det finns väl inte så mycket kvar nu, har det svartnat och jag gråter mig igenom så många ensamma kvällar. Jag hade inte riktigt tänkt mig livet på detta sättet. Jag vill ju ha ut mer av det, inte vänta på att det ska finnas mer tid sen. Att livet ska bli bätter och att vi ska må bättre sen. Inte ska man gråta sig igenom flera dagar i livet. Visst ska man tycka det är roligt med sina barn?
Jag har en massa jävla i-landsproblem och jag hatar att det känns som om jag bara gnäller, men jag mår skit dåligt och jag gråter massa. Känner mig ledsen och svart liksom. Inget känns särskilt roligt, jag längtar efter sällskap och kärlek som aldrig för. Visst kommer det bli bättre, för det är ju det jag vill, jag ska bara hitta dit, hitta mig själv och finna ro. Jag vill få tid till att tänka, få lugn inom mig. Allt är en sån omställning med livet med den där lilla kickan som kommit åh jag vill inte göra det själv. Jag längtar efter sällskap i min funderingar...
Nu ska jag ta det lite slappt med mannen. Barnen sover som små ljus och vi ska försöka bli lite sams. Hitta lite ljus i mörkret... Jag älskar mina man, men jag har mäktigt svårt för val han gör i livet vlket påverkar oss och vi har ett kaos här hemma just nu. Viktigast är att barnen mår bra, men självklart påverkar allt detta dem då jag är en lipsill mer än ofta, därför om något behövs förändring.
To be continued!
Kommentarer
Trackback
