träningsdagar!
Idag har jag inte gjort så många knop. Jag är fortfarande matt i hela mig efter mitt psykbryt igår. Hela huvudet är liksom tomt och kroppen helt slut, så jag tror att vila är den bästa metoden för mig...
Idag har jag tränat genom att vara med min lilla son på hans familjegymnastik. Vi har sprungit och lekt, efter lekandet åkte vi på IKEA och promenerade samt käka middag. Ikväll är jag slut som människa... Ska sova straxt, bara amma lilla dottern och hoppas på att alla kan sova bra i natt. Sonen somnade tidigt - han var helt slut efter en dag med massa äventyr :-) Kanske kan han sova länge, länge...
Jag borde efter alla mina år som gyminstruktör och tränande ha god insikt över att den mentala träningen är minst lika viktigt som den fysiska. Jag har dock missat det, känner mig ganska instabil och hängig och bör väl försöka hitta tillbaka till den rätta känslan inför träning, mig själv och min kropp. ATt vara ledsen inför sina barn är inte bra och känns fel. Jag vill ju att mina godingar ska ha en glad och positiv mamma med enormt mycket energi. Tanken på att de ska ha den mamman får mig att vilja kämpa, att vilja hitta min inre fighter. Jag måste kunna behålla den känslan, att vilja. Vilja måset driva mig framåt så jag orkar med mina mål.
Lite farligt är det at jag s snabbt verkat komma in i det här med ett barn till. Jag slappnar av med min lilla dotter och tycker att det är mer än okej att ha båda barnen själv, det är roligt och en ganska tuff utmaning, mend et fukar. Samtidigt osm detta fungerar bra har jag tappat mycket vikt redan, de 10 första kilona var borta på drygt 2 veckor. Nu behöver jag kämpa lite för att resten ska försvinna, men kanske inte för mycket... Det har gått 5 veckor sedan Noomi föddes och jag har 8 kg kvar tills jag är där jag var innan jag ble gravid med Viggo. Sen skulle 5 extra kilo inte sitta fel, men det är ju inget måste. Men problemet är att jag itne kan vara nöjd, jag känner mig stressad och vill uppnå detta nu. Jag tänker på min dotter och att jag ammar henne, känner räddslan över att jag ska fasta i det där fikaträsket, men jag sitter ensam hemma om kvällarna och då finns det ju tyvärr inte så j-la mycket att göra. Det är inget svårt att skriva en kostplan, inget svårt att göra ett träningsschema - vet ni vad det svår är? Jo, livet är det svar och särskilt alla spöken som bor i huvudet. Det är ju där varenda spärr sitter. Min begränsning för hur jag ska må och hur jag ska handla, sitter i mitt lilla huvud. Hmm... Så är det ta mej tusan! Man ska inte tycka synd om sig själv, man ska jobba för en förbättring. Jo, jag tackar jag! Det är ju inte direkt det enklaste i världen!
Min önskelista kvarstår:
På dagens lilla expedition till öppnaförskolan vägde jag mig och det innebar ytterligare 2 kg ner... Tjoho! Imorgon bjuder livet på en BodyStep-klass kl. 11.30. Nästa gång vi snackar TRÄNING ska det nog bli lite ordning p den där maten...
Idag har jag tränat genom att vara med min lilla son på hans familjegymnastik. Vi har sprungit och lekt, efter lekandet åkte vi på IKEA och promenerade samt käka middag. Ikväll är jag slut som människa... Ska sova straxt, bara amma lilla dottern och hoppas på att alla kan sova bra i natt. Sonen somnade tidigt - han var helt slut efter en dag med massa äventyr :-) Kanske kan han sova länge, länge...
Jag borde efter alla mina år som gyminstruktör och tränande ha god insikt över att den mentala träningen är minst lika viktigt som den fysiska. Jag har dock missat det, känner mig ganska instabil och hängig och bör väl försöka hitta tillbaka till den rätta känslan inför träning, mig själv och min kropp. ATt vara ledsen inför sina barn är inte bra och känns fel. Jag vill ju att mina godingar ska ha en glad och positiv mamma med enormt mycket energi. Tanken på att de ska ha den mamman får mig att vilja kämpa, att vilja hitta min inre fighter. Jag måste kunna behålla den känslan, att vilja. Vilja måset driva mig framåt så jag orkar med mina mål.
Lite farligt är det at jag s snabbt verkat komma in i det här med ett barn till. Jag slappnar av med min lilla dotter och tycker att det är mer än okej att ha båda barnen själv, det är roligt och en ganska tuff utmaning, mend et fukar. Samtidigt osm detta fungerar bra har jag tappat mycket vikt redan, de 10 första kilona var borta på drygt 2 veckor. Nu behöver jag kämpa lite för att resten ska försvinna, men kanske inte för mycket... Det har gått 5 veckor sedan Noomi föddes och jag har 8 kg kvar tills jag är där jag var innan jag ble gravid med Viggo. Sen skulle 5 extra kilo inte sitta fel, men det är ju inget måste. Men problemet är att jag itne kan vara nöjd, jag känner mig stressad och vill uppnå detta nu. Jag tänker på min dotter och att jag ammar henne, känner räddslan över att jag ska fasta i det där fikaträsket, men jag sitter ensam hemma om kvällarna och då finns det ju tyvärr inte så j-la mycket att göra. Det är inget svårt att skriva en kostplan, inget svårt att göra ett träningsschema - vet ni vad det svår är? Jo, livet är det svar och särskilt alla spöken som bor i huvudet. Det är ju där varenda spärr sitter. Min begränsning för hur jag ska må och hur jag ska handla, sitter i mitt lilla huvud. Hmm... Så är det ta mej tusan! Man ska inte tycka synd om sig själv, man ska jobba för en förbättring. Jo, jag tackar jag! Det är ju inte direkt det enklaste i världen!
Min önskelista kvarstår:
- Minska 10 kg i vikt.
- En midja... Vore trevligt!
- Bygga upp bra muskulatur i hela kroppen.
- Få tillbaka min rumpa...
- Få kondition så jag springer 5 km utan problem.
- Kunna köra BS-pass på max.
- Hitta mig själv, min inre röst och styrka.
- Våga lita på mig själv.
- Ge mig själv redskap för att skaffa mig ett bättre tålamod.
På dagens lilla expedition till öppnaförskolan vägde jag mig och det innebar ytterligare 2 kg ner... Tjoho! Imorgon bjuder livet på en BodyStep-klass kl. 11.30. Nästa gång vi snackar TRÄNING ska det nog bli lite ordning p den där maten...
Kommentarer
Trackback
