MammaMia

Ibland blir det en sån där dag som går i sockertecknet samt fixardag.
Jag har slarvar ENORMT med maten idag, ingen koll alls på vad och när den intagit, men jag känner det kan få bli så ibland när man är duktig på andra sätt.
Jag har effektiviserat mig genom att ständigt vara på gång med tvättandet, städandet, plockandet, dammandet, röjandet. Utöver denna städfreni som uppståt har jag också fått ett näst intill maniskt behov av att träna med vikter. Herre min tid så roligt att bygga lite muskler. Det finns en risk för att Arnold S ligger illa till... Eller?
Roligt, spännande och tungt är vad det är med styrketräning. Man bränner kalorier dygnet runt om man har mer muskler. Det är väldigt, väldigt bra för en sån som mig som har dryga 4 kilo kvar till mål. Som jag längtar!! Men jag slarvar och kunde nog gott varit i mål nu om jag ansträngt mig. Jag har kanske inte direkt lidit av dietfreni.
Nu kommer det en svår tid. En tid med pepparkakor, kola, lussebullar, must och massa annat gott. Jag är kanske inte så supersvag för det nämnda inna, min störrsta svaghet är all mat, köttbullar, kroppkakor, Janssons, sill och lax samt allt annat. Jag kan äta som en hel arme, vilket betyder att efter jul har jag MASSA att jobba på.
I jul ska jag och min själ ha frid. Jag ska ha semester i 3 VECKOR och jag ska bara träna roliga grejer för min egen del. Inget instruerande, inget jobbande, inget grejande. BARA VILA! Det kommer bli helt amazing! Som jag längtar, endast tre veckor kvar av simskolan, pass och kvällsjobbande. Sen jul, nyår, trettonhelg, mat, ledigt, barnmys, pulka, skridsko åh NJUTA!
Jag ska ha hälsofreni för kropp och själ!
See ya babes!

Innan jag började blogga läste jag på en massa olika bloggar. En blogg jag hittade som skrivs av en ung kille fick mig att börja gråta. Vilken deppblogg, vilka tankar som cirkulerar i hans huvud. Jag har glömt hur j-la jobbigt det var att vara tonåring. Jag har glömt hur oförstådd man kände sig, hur helvetiskt livet var mot alla tankar som kretsade i huvudet. Jag har blivit vuxen och glömt bort mig själv på vägen.

Deppig är ett ord vi använder oss av lite sådär. Man ser nästan ner på någon som svarar att man känner sig deppig. Inte en enda människa bryr sig om att fråga varför, man är rädd att bli nerdragen på köpet.

I tonåren tror jag man är deppig mest hela tiden. Konstant livuppebådande medel krävs i form av bekräftelse från vänner och bekanta. Som förälder till ett tonårsbarn tycker man beteendet är barnsligt, obefogat och att deras barn har blivit oberäknerliga. Jag har funderat på dem där stackars tonåringarn. Kan det inte vara så enkelt att man är mitt uppe i sin hitta-sig-jälv-fas. Att man behöver vara oberäknerlig och egoistisk, arg, gråtig och deppig för all del? Kan det inte vara en sund reaktion på att man närmar sig det vuxna livet, att man ser slutet på mamma och pappas ständiga hjälp?

Jag är deppig. Trött, ledsen, vill gärna tänka egoistiskt, handla egosistiskt, vara en smula oberäknerlig, arg i sinne och själ, gråtig... Jag är mitt i en hitta-mig-själv-fas, jag är faan snart 30 åh krisar... Eller? Nä, jag är nog en vuxen och mycket upprörd människa... Eller är jag en förvuxen tonåring?

Jag funderara på varför det måste bli såhär. Varför man inte kan få vara glad, lycklig och må bra. Varför i hela världen ska livet komma mellan som en virvelvind? Jag hade det ganska bra nyss. Typ som en prinsessa har det. Jag har genom ett trollslag förvandlats till en monsterhäxa.

Liver är oberäknerligt, det är liksom inte vad man har som räknas utan vad man gör med det åh jag kan inte direkt skryta med att jag har förvaltat min egendom särskilt väl. Jag måste vända på skeppet, få ut alla segel och hitta vind. Man kan bara inte ha det på detta sättet. Otaliga timmar av grubblande, gråtande och tyck-synd-om-mig samtal.

Att man har vänner kvar när man beter sig på detta sätte. Dem är guld, i ur och skur åh jag är så tacksam.
Det vänder säger dem, det vänder...
Men när frågar jag envist...
Snart, håll ut!
Nu förstå jag...
Det vänder, sakta men säkert ska jag få den stora rumpan ur vagnen och puta fart uppför backen.
Hemligheten?
Positivt tänkande och en liten, liten present i form av ett par beiga jenas/byxor.
Deppblogg? Håll ut vänner, det kommer... Dryga månaden kvar till jul åh det kanske inte blir summa -10 kg, men summa -8 kg ska gå. Jag laddar om mina batterier och tittar framåt, letar lite, gräver djupare åh snart ska ni få se på faan! Inge mer depp - bara träning, focus, mat, barn och renovering av huset!!!

Återkommer till att det är mupp-tider tillfälligtvis och jag är vissen som en sommarblomma. Energi = 0! Motivationen likaså. Ibland är man dömd till mängder med uppförsbackar. Dock överlevnadsbara...

Onda som goda cirklar, kommar man ur dem är det ett ett väldans jobb att hitta rätt spår igen. Är inte riktigt på banan. Skulle gärna bädda ner mig i sängen, sova ett par timmar för att sen laga lunch, hämta barnen och bara vara. Nu är inte läget så, det är 2,5 timme tills det är dax att jobba och jag borde nog vara lite mer engagerad... Jag jobbar på det. Sanning! Motivationen tryter och jag är i helt fel cirkel och snurra, men vart det lider kommer jag upp och på fötterna.

Idag ska bli en bra dag. Jag jobbar på det. Trycker i mig lite panodil och går iväg emd barnen til dagis. Håret på ända och huvudet på en annan planet, men sovit har jag. Jag somnade på under 5 minuter igår kväll och visste inte vad klockan var när jag vaknade till imorse av att Noomi gnällde på sitt rum.

Jag tänker bli frisk under dagen, jag tänker röja upp den sista tvätten och jag tänker börja skriva på min simlärartenta. Först sk jag få kidzen att bli lite uppåt. Det bråkas som vanligt, men jag antar att det är syskonkärlek...

Under dagen hoppas jag på ett telefonsamtal. När jag borstade tänderna för 30 minuter sedan funderade jag på om det kunde komma något positivt ur det åh det är klart det skulle kunna. Det vore ju fantastiskt roligt, men föga troligt. Man säger ju att hoppet är det sista som lämnar människan...

Jag ska försöka samla mig med min kalender, se över kommande veckor. Konstigt att man ska vara så upptagen när man är tvåbarnsförälder, men upptagen är ordet. Virrig blir man åh särskilt stresstålig vill jag inte påstå att jag är, men man överlever.

Nu ska vi påbörja fas tre av morgonbestyren - PÅKLÄDNINGEN! Jo, dem ska vara p dagis om en timme, men vi ska gå till dagis idag och jag mår ju inget vidare så då tar det en stund. Sen går inte min treåring särskilt fort nu för tiden. Det ska lekas, plockas pinnar och styras. Samt att klä på mina små troll tar sin lilla tid.

På återseende med, då med en förhoppningar om UPPLYFTADE rapportering :-)

Vet inte hur det kommer sig att jag är helt färdig när jag sovit ganska länge och tagit det lugntt hela fm... Tystnaden är fantastisk nu när barnen befinner sig på dagis och jag slappar hemma en stund innan det är dax för lunch med maken och sen jobb. Sugen? Nä, inte så mycket, men jag gissar på att kvällen går skitsnabbt och att jag imorgon kommer kunna vila ut då kidsen spenderar fm i skogen på dagis.
Jag måste under kvällen hinna med att ordna en att-göra-lista... Fast jag vet inte om jag har lust med det. Jag hade tänkt mig att det skulle vara positivt att vara på kurs och en hel helg hemma, men nu villjag liksom ingenting. Sova är vad som önskas!
Vet inte hur man lyckas med att vara helt färdig av ingenting, men det är jag idag. Jag gnäller som bara den, men om en timme är humöret på topp. Så jag gräver ner mig i lite tvätt, tänker på BS-passet som ska köras ikväll åh passar på att njuter av att vara ensam med huset.
Puss och ha en supertrevlig lunch. Ikväll vet jag en hustru, mamma, instruktör, simlärare mm. som svimmar i sängen av trötthet.