MammaMia

Innan jag började blogga läste jag på en massa olika bloggar. En blogg jag hittade som skrivs av en ung kille fick mig att börja gråta. Vilken deppblogg, vilka tankar som cirkulerar i hans huvud. Jag har glömt hur j-la jobbigt det var att vara tonåring. Jag har glömt hur oförstådd man kände sig, hur helvetiskt livet var mot alla tankar som kretsade i huvudet. Jag har blivit vuxen och glömt bort mig själv på vägen.

Deppig är ett ord vi använder oss av lite sådär. Man ser nästan ner på någon som svarar att man känner sig deppig. Inte en enda människa bryr sig om att fråga varför, man är rädd att bli nerdragen på köpet.

I tonåren tror jag man är deppig mest hela tiden. Konstant livuppebådande medel krävs i form av bekräftelse från vänner och bekanta. Som förälder till ett tonårsbarn tycker man beteendet är barnsligt, obefogat och att deras barn har blivit oberäknerliga. Jag har funderat på dem där stackars tonåringarn. Kan det inte vara så enkelt att man är mitt uppe i sin hitta-sig-jälv-fas. Att man behöver vara oberäknerlig och egoistisk, arg, gråtig och deppig för all del? Kan det inte vara en sund reaktion på att man närmar sig det vuxna livet, att man ser slutet på mamma och pappas ständiga hjälp?

Jag är deppig. Trött, ledsen, vill gärna tänka egoistiskt, handla egosistiskt, vara en smula oberäknerlig, arg i sinne och själ, gråtig... Jag är mitt i en hitta-mig-själv-fas, jag är faan snart 30 åh krisar... Eller? Nä, jag är nog en vuxen och mycket upprörd människa... Eller är jag en förvuxen tonåring?

Jag funderara på varför det måste bli såhär. Varför man inte kan få vara glad, lycklig och må bra. Varför i hela världen ska livet komma mellan som en virvelvind? Jag hade det ganska bra nyss. Typ som en prinsessa har det. Jag har genom ett trollslag förvandlats till en monsterhäxa.

Liver är oberäknerligt, det är liksom inte vad man har som räknas utan vad man gör med det åh jag kan inte direkt skryta med att jag har förvaltat min egendom särskilt väl. Jag måste vända på skeppet, få ut alla segel och hitta vind. Man kan bara inte ha det på detta sättet. Otaliga timmar av grubblande, gråtande och tyck-synd-om-mig samtal.

Att man har vänner kvar när man beter sig på detta sätte. Dem är guld, i ur och skur åh jag är så tacksam.
Det vänder säger dem, det vänder...
Men när frågar jag envist...
Snart, håll ut!
Nu förstå jag...
Det vänder, sakta men säkert ska jag få den stora rumpan ur vagnen och puta fart uppför backen.
Hemligheten?
Positivt tänkande och en liten, liten present i form av ett par beiga jenas/byxor.
Deppblogg? Håll ut vänner, det kommer... Dryga månaden kvar till jul åh det kanske inte blir summa -10 kg, men summa -8 kg ska gå. Jag laddar om mina batterier och tittar framåt, letar lite, gräver djupare åh snart ska ni få se på faan! Inge mer depp - bara träning, focus, mat, barn och renovering av huset!!!