MammaMia

Livet går som i spår har jag märkt.
Det är lite märkligt det där med att bli arg på någon.
Jag har tänkt på det idag.
Min älskade vän är arg, jag har funderat på det ett tag.
Jag har vetat att hon är det, men hon får vara det.
Det är okej.
Det är nästan alltid okej att vara arg - tycker jag.
Man behöver liksom det.
Det fungerar väl som en ventil, även om ilskan kanske blir missriktad ibland.
Här hemma kan det vara en dålig dag som får mig att se rött på gubbens oförmåga att tillräckligt snabbt plocka i ordning efter sig/torka av bordet/hänga tvätt eller något annat trivialt.
Det börjar liksom lika dant varje gång.
Jag fäller en syrlig kommentar över det som irriterar mig.
Min älskade man fattar så klart inte (eller väljer att inte fatta) och ignorerar mig.
Naturligtvis retar jag upp mig på hans sätt...
Why not, liksom?!
Därefter kommer det, åh ganska exakt likadant låter det varje gång.
Åh nu ska no inte sitta där och tro att det bara är jag som går på som en bannhund, nej, nej.
Den "hunsade" mannen kan också, åh även han svara, repligar, gestar och bär sig åt ungefärligt lika samma även denna gången.
Vi blir sams på samma sätt och kommer garanterat bråka igen.
Att bråka är väl inte det roligaste i världen, men efter blir luften lite renare och man har liksom kommit varandra närmnre - tycker jag.
Dock fick jag just en fundering i huvudet - varför säger man att mannen är hunsad?
Eller jag har ju en egen teori om det, men är det någon annan som vet...
I vårt fall är det så att min gubbe lever med den mest envisa och trättsjuka kvinna som går i ett par skor.
Han har valt det på egen hand och han slåss för de saker han tycker är viktiga.
Hanv et exakt hur vi kan hålla sams och leva lyckliga hela tiden, men jag är säker på att retstickan i hinom behöver sin lilla dos och då sätter tåget fart på spåret.
Maken säker att det som betyder något slåss han för, resten får jag som jag vill med för då bryr han sig inte.
Så jag undrar vem so är hunsad av oss två ;-)
Jag har i alla fall lättat på min ilska idag.
Några stenar har trillat och det känns bättre.
Imorgon väntar en tung dag.
Jag förväntar mig den värsta dagen i mitt liv.
Lilla J's begravning.
Sömn är förmodligen den bästa grejen inför detta, så nu väljer jag att slå igen.
Ta hand om er sötisar och minns att du har bara ett liv - gör det så fint, minnevärt och underbart som du kan men även sorg, smärta och ilska ger dig karraktär - det finns bara en av DIG!