Det var en gång...
Det så märkligt att tiden tickar på. Jag kikar bakåt i bloggen och ser hur länge jag haft det. Det var en jobbig tid i mitt liv, kom ännu värre tider blev det och efter det blev bättre. Jag inser att den är som medicin, jag behöver min dagliga dos. Inte för din skull, inte heller för din skull utan bara för min egen. Läsa är ju frivilligt, men ska sanningen fram så drivs vi nog alla av nyfikenhet och självplågeri. De skrivna ordet har makt, makt att lyft och upphöja, men också makt att ta oss ner på jorden och förinta oss till små droppar av tårar.
Jag älskar att skriva, det är min ventil för ett bättre välbefinnande. Om det är om träning eller livsfunderingar, mitt hus, mina barn eller om något annat som rör sig i huvudet - det fungerar för mig. Hjärtat bli lite lättare och sinne lika så. Sorg och glädje är fantastiskt att kunna förmedla till andra människor, man berörs av andra människors ärlighet då de kan skriva i sin eländighet eller eufori.
Min blogg ger mig fina minne, respons och gör det lite lättare att få sitt ord sagt i en värld där allt för lite tid finns för att lyssna på dravel. Jag ju med all säkerhet vuxen nu och ska föregå med gott exempel, då är det skönt att ibland släppa ut sina funderingar och bara vara jag en stund. Idag är jag grå och tyst och mjuk. Jag känner att jag helst skulle vilja gömma mig i ett hörn och slippa kika fram mer, men var det lider på dagen måste jag ta fram glad-mask och ta den på mig. Jag blir glad, behöver tanka lite energi bara. Tide gör liksom det, tömmer en på energi åh då får man vara snäll mot sig själv och bara njuta av att sitta stilla, titta in i skärmen på den lilla rosa datorn och skriva ett par rader.
Jag ska ladda om, men jag ska vara ärlig mot er att säga jag tycker det är svårt i en värld där det för mig är så uppenbart att människor vi håller kärt lider en enorm förlust. Mina tankar vandra ständigt iväg till dem och samtidigt som dem små sakerna gör mig glad har världen ruskats om ordentligt. Men trotts allt det som hänt står tiden inte still och jag är samma männsika på utsidan, bara lite mjukar inför livet och tiden.
Jag älskar att skriva, det är min ventil för ett bättre välbefinnande. Om det är om träning eller livsfunderingar, mitt hus, mina barn eller om något annat som rör sig i huvudet - det fungerar för mig. Hjärtat bli lite lättare och sinne lika så. Sorg och glädje är fantastiskt att kunna förmedla till andra människor, man berörs av andra människors ärlighet då de kan skriva i sin eländighet eller eufori.
Min blogg ger mig fina minne, respons och gör det lite lättare att få sitt ord sagt i en värld där allt för lite tid finns för att lyssna på dravel. Jag ju med all säkerhet vuxen nu och ska föregå med gott exempel, då är det skönt att ibland släppa ut sina funderingar och bara vara jag en stund. Idag är jag grå och tyst och mjuk. Jag känner att jag helst skulle vilja gömma mig i ett hörn och slippa kika fram mer, men var det lider på dagen måste jag ta fram glad-mask och ta den på mig. Jag blir glad, behöver tanka lite energi bara. Tide gör liksom det, tömmer en på energi åh då får man vara snäll mot sig själv och bara njuta av att sitta stilla, titta in i skärmen på den lilla rosa datorn och skriva ett par rader.
Jag ska ladda om, men jag ska vara ärlig mot er att säga jag tycker det är svårt i en värld där det för mig är så uppenbart att människor vi håller kärt lider en enorm förlust. Mina tankar vandra ständigt iväg till dem och samtidigt som dem små sakerna gör mig glad har världen ruskats om ordentligt. Men trotts allt det som hänt står tiden inte still och jag är samma männsika på utsidan, bara lite mjukar inför livet och tiden.
Kommentarer
Trackback
