tryter...
Min positivism tryter en smula gällande träningen och viktminskningen. Vet i faan vad som är i fagorna, men något gör min kropp instabil och inte alls särskilt sammarbetsvillig. Huvudet verkar ha lagt ner beslutsamheten och det är med störrsta vilja jag idag redan motstått frestelsens garn två gånger. Duktigt? Nä, det är av självbevarelsedrift. Skulle jag smakat fikan eller fått för mig att det vore bra för mig att trycka i mig lite sötsliskig dricka hade jag med dagens mentala styrka hamnat i ett sockerträsk innan dagen vore till enda.
Jag kämpa på, tränar och sliter. I ärlighetens namn - det är skittråkigt. Jag håller humöret uppe och kämpar på. Omgivningen? Jo, dem säger jag är fin, att jag är så smal, snygg mm. Men nu vet inte jag om dem sett mig utan kläder, för om jag vore smal då har världen plötsligt fått ett helt, för mig främmande, perspektiv på smal. En pinne är sma,l en boll är rund, här lutar det mer åt bollformen... Hur tänker man?
Jag reflekterar över att då man gör en vändning i sitt liv med mat och träning och om omgivningen inte riktigt är med på det för att man inte bär på ENORMA mängder med övervikt gör man liksom en revolution i deras värld. Omgivningen svara på att säga "Men du som är så smal!", "Är det inte onödigt?", "Ta en bull. Nej tack :-) Men du kan väl äta EN bull?" osv. Sällan eller aldrig kommer ord som "bra, det är klar du ska" eller "det är på tiden, det gör du rätt i" eller kanske "strålande idé, säg till om du behöver hjälp!". Nopp, det vore ju hemskt och fruktansvärt om någon anna klarade av en sak som man i omgivningen strävar efter men är för lat för att genomföra.
Hur jag kan påstå detta? Jag har ransakat mig själv och funnit att jag beter mig avundsjukt i en situation där någon annan försöker göra en förbättrande åtgärd i livet. Det är ju helt sjukt att man kan vara avundsjuk på att någon annan vill må bra i sitt liv. dte är ju inte som om varenda människa osm gör en livsstilsförbättring har en hemlig agenda mot resten av världen? Varför i hela friden tänker man så? Varför kan man inte bara glädjas åt att livet är fantastiskt och att andra människor har orken och tar tag i sina liv för att göra demmer hälsosamma? Hade jag varit en elitidrottsMAN hade inte en människa förundrats över alla timmar jag lägger på min idrott, hade jag varit en man hade man inte heller skakat på huvudet. Nu är jag kvinna med två barn, fast jobb och en märkligt intresse för hälsa och välmående. Min man indrottar MASSA och att jag tar mig en plats på jorden = DISLIKE i mångas ögen. Jag säger det igen, jag tycker det är märkligt!!!
Vet ni vad som sägs bakom ryggen på dem som kämpar med en viktnedgång? Jo, det diskuteras i alla högsta grad om personen i fråga tror h*n är något, hurvida de har problem i familjen, om det kan tänkas vara en psykos, en ålderskris, barnkris (flytta, fått mm), någon form av fysisk sjukdom eller "matsjukdom" (anorexia/bullemi mfl.).
Nu ska jag ÄTA lunch, ila till jobbet för att ta tag i dagens sysslor och sedan är det en hel helg med massa jobb :-) Har jag flax tränger jag in lite träning i allt med...
Keep up the good work!
Jag kämpa på, tränar och sliter. I ärlighetens namn - det är skittråkigt. Jag håller humöret uppe och kämpar på. Omgivningen? Jo, dem säger jag är fin, att jag är så smal, snygg mm. Men nu vet inte jag om dem sett mig utan kläder, för om jag vore smal då har världen plötsligt fått ett helt, för mig främmande, perspektiv på smal. En pinne är sma,l en boll är rund, här lutar det mer åt bollformen... Hur tänker man?
Jag reflekterar över att då man gör en vändning i sitt liv med mat och träning och om omgivningen inte riktigt är med på det för att man inte bär på ENORMA mängder med övervikt gör man liksom en revolution i deras värld. Omgivningen svara på att säga "Men du som är så smal!", "Är det inte onödigt?", "Ta en bull. Nej tack :-) Men du kan väl äta EN bull?" osv. Sällan eller aldrig kommer ord som "bra, det är klar du ska" eller "det är på tiden, det gör du rätt i" eller kanske "strålande idé, säg till om du behöver hjälp!". Nopp, det vore ju hemskt och fruktansvärt om någon anna klarade av en sak som man i omgivningen strävar efter men är för lat för att genomföra.
Hur jag kan påstå detta? Jag har ransakat mig själv och funnit att jag beter mig avundsjukt i en situation där någon annan försöker göra en förbättrande åtgärd i livet. Det är ju helt sjukt att man kan vara avundsjuk på att någon annan vill må bra i sitt liv. dte är ju inte som om varenda människa osm gör en livsstilsförbättring har en hemlig agenda mot resten av världen? Varför i hela friden tänker man så? Varför kan man inte bara glädjas åt att livet är fantastiskt och att andra människor har orken och tar tag i sina liv för att göra demmer hälsosamma? Hade jag varit en elitidrottsMAN hade inte en människa förundrats över alla timmar jag lägger på min idrott, hade jag varit en man hade man inte heller skakat på huvudet. Nu är jag kvinna med två barn, fast jobb och en märkligt intresse för hälsa och välmående. Min man indrottar MASSA och att jag tar mig en plats på jorden = DISLIKE i mångas ögen. Jag säger det igen, jag tycker det är märkligt!!!
Vet ni vad som sägs bakom ryggen på dem som kämpar med en viktnedgång? Jo, det diskuteras i alla högsta grad om personen i fråga tror h*n är något, hurvida de har problem i familjen, om det kan tänkas vara en psykos, en ålderskris, barnkris (flytta, fått mm), någon form av fysisk sjukdom eller "matsjukdom" (anorexia/bullemi mfl.).
Nu ska jag ÄTA lunch, ila till jobbet för att ta tag i dagens sysslor och sedan är det en hel helg med massa jobb :-) Har jag flax tränger jag in lite träning i allt med...
Keep up the good work!
Kommentarer
Trackback
