det händer...
Ganska ofta går jag och suckar över hur gärna jag vill ha något nytt klädesplagg, eller en ny matta, ny lampa, kläder till barnen, fönster till huset, någon som städar mitt hus, någon som tränar mig, någon som organiserar mitt liv...
Sällan tänker jag på alla otroligt fina saker jag redan har, som jag ges varje dag. Alla mina underbara vänner som tar hand om mig när det är kämpigt. Alla roliga saker som händer hemma med barnen, på jobbet med kollegorna, tillsammans med min underbara man. Att vi är friska, har kläder på kroppen och lever hälsosamt.
Det händer att jag stannar upp och förundras över hur dålig jag är på att uppskatta min omgivning. Hur sällan jag säger till mina vänner att dem gör mig så oändligt glad. Att min älskade make kanske får mer ris än ros och att tid med barnen underskattas.
Jag tar mig en funderare på vad jag har, hur lyckligt lottad jag är över livets egenhet att ge oss själsliga och mentala berg-o-dalbanor för att utmana oss. Jag har en övertygelse om att det måste till omvälvande, kanske till och med oroväckande tråkiga saker för att vi som människor ska uppskatta vårt öde...
Må hända att jag generaliserar lite, men det är ett i-landsproblem att ha det för bra och att vara lycklig över dem små sakerna. Hade jag bott i Afrika och sagt att jag älskade in nya tröja, som jag för övrigt har ärvt hade man förmodligen inte tyckt att jag vore så tokig. I Sverige - då är man åtminstone lite bohem. Tja, det är väl inte så illa att bli kallad bohem, petig, överambitiös eller vad nu för ord man väljer beskriva mig med.
Livet är en sån kort resa, det ska levas till fullo med utmaningar stora som små. På mitt arbete talar vi om att man ska välja inställning till livet, att livet inte ska välja inställning åt dig. Det är en sån skön känsla, och vi jobbar hårt på det på jobbet. Med lite skojig underton påpekar vi för varandra då man gnäller eller är trött "Vad är det för inställning, gör om, gör rätt!" åh det hjälper. Man får sig en lite funderare på hurvidare man beter sig och mer än ofta ler man stor på vägen hem.
Ikväll lägger jag mig med ett leende på läpparna. Jag vet inte vad det är som gör det, men jag känner mig så glad, nöjd och till freds. Kanske är det viktnedgången och alla de boostande kommentarer jag får, kanske är det att jag ser till att göra mitt sinne till frids med nyttig mat och bra träning, kanske är det mitt roliga jobb, kanske är det mina fantastiska vänner eller min underbara familj. Vad det än är gör det mig gott!
