sovmorgon...
Nä, inte vi! Här klämtar klockan runt 6 tiden varje morgon åh jag gäspar stort, som jag skulle svälja halva huset. Dessa tidiga morna passar mig ganska bra, men efter en kväll på jobbet är jag mer sliten än vanligt. Fötterna ömmar och huvudet känns segt. Det skulle vara fint med en liten timer på barnen så det kunde bli sovmorgon någon dag. Jag minns ganska svagt hur det var att få sova bland dem mjuka kuddarna och det varma täcken precis hur länge jag ville. Inga krav på när man skulle gå upp dem gångerna man var ledig. Helt magiskt, det känns så när man nu ser tillbaka på det.
På Öppna Förskolan pratade jag med en pappa till endast ett barn och vi var helt överrens om att sömn var det man saknade mest sen man fick barn. Jag skrattar lite åt hur ironiskt det är när man har ett barn, hur man gnällde över att den sköna sömnens-tid blivit berövad av denna lilla ängel. Hur man vakar över de lilla skatten om nätterna och har svårt att slappna av. (Men man kunde ju turas om att sova då, med gott samvete deessutom!) Jo, jag minns den tiden med, men jag lovar att när man har ytterligare en liten ängel känner man sig om möjligen dubbelt så utmattat trotts glädjen över gobitarnas ständiga framsteg.
Att man får barn som sover hela nätterna i sin egna säng verkar hjälpa mig föga. När jag hör om familjer där man ständigt vaknar med alla familjen medlemmar i sängen på morgonen och hur man stoppar i nappar, klappar, bär och styr känner jag att jag är välsignad med de två snällaste barnen i världen, det är bara jag som är bister och har höga krav på sömn. Jag skulle vilja kunna sova 8 timmar ostört och sedan få gå upp och käka en god frukost i lugn och ro... NOPP!! Det tillhör inte familjelivet, den eran i livet är nu över jag ska jag föralltid längta efter den.
Enligt gamla människor är barnlivet en egen era i livet. Det tillhör att vaka på nätterna, ta hand om sjuka barn och känna sig som en urlakad påse efter en vecka med snittsömn på 4 timmar per natt. Alla föräldrar säger dem längtar efter sömn, men hur många lämnar bort sina godingar för att få sova? Nä, sånt gör man inte för man vill ju klara sig själv! Åh jo, jag med men... Men jag har tur, jag har de underbaraste föräldrarna och svärföräldrarna som liksom inte fått nog av hela bebisgrejen, utan gärna tar kidens och känner att den där underbara möjligheten till sovmorgon överämnar de glatt till oss småbarnföräldrar som är i behov av sömn, mat och normalt umgänge. De utsätter sig frivilligt för en TIDIG morgon med en kladdig frukost och tusen frågor om allt...
Jag hyllar den där sömn-eran! Är du där - NJUT! För den kommer liksom aldrig tillbaka. Efter småbarnsåldern, komer sportåldern, efter detta lider tonåringstiden. När väl detta är över kanske, kanske barnen flyttar hemifrån... Annars är det studentliv och då ska man ju oroa sig för att de ska komma hem, vart de sover, om de jobbar osv. När vi väl blir själva i huset kan vi inte sova för då måste vi kliva upp, gå en promenad, laga GI-frukost, sätta på kaffet, starta upp radion, hämta tidiningen och hinna sitta ner med allt innan melodikrysset startar. Det blir inte bättre än vad man hade det under SÖMNERAN! Man får liksom bara ta det som det ges och drömma söta drömmar om att återfå en och annan sovmorgon :-)
På Öppna Förskolan pratade jag med en pappa till endast ett barn och vi var helt överrens om att sömn var det man saknade mest sen man fick barn. Jag skrattar lite åt hur ironiskt det är när man har ett barn, hur man gnällde över att den sköna sömnens-tid blivit berövad av denna lilla ängel. Hur man vakar över de lilla skatten om nätterna och har svårt att slappna av. (Men man kunde ju turas om att sova då, med gott samvete deessutom!) Jo, jag minns den tiden med, men jag lovar att när man har ytterligare en liten ängel känner man sig om möjligen dubbelt så utmattat trotts glädjen över gobitarnas ständiga framsteg.
Att man får barn som sover hela nätterna i sin egna säng verkar hjälpa mig föga. När jag hör om familjer där man ständigt vaknar med alla familjen medlemmar i sängen på morgonen och hur man stoppar i nappar, klappar, bär och styr känner jag att jag är välsignad med de två snällaste barnen i världen, det är bara jag som är bister och har höga krav på sömn. Jag skulle vilja kunna sova 8 timmar ostört och sedan få gå upp och käka en god frukost i lugn och ro... NOPP!! Det tillhör inte familjelivet, den eran i livet är nu över jag ska jag föralltid längta efter den.
Enligt gamla människor är barnlivet en egen era i livet. Det tillhör att vaka på nätterna, ta hand om sjuka barn och känna sig som en urlakad påse efter en vecka med snittsömn på 4 timmar per natt. Alla föräldrar säger dem längtar efter sömn, men hur många lämnar bort sina godingar för att få sova? Nä, sånt gör man inte för man vill ju klara sig själv! Åh jo, jag med men... Men jag har tur, jag har de underbaraste föräldrarna och svärföräldrarna som liksom inte fått nog av hela bebisgrejen, utan gärna tar kidens och känner att den där underbara möjligheten till sovmorgon överämnar de glatt till oss småbarnföräldrar som är i behov av sömn, mat och normalt umgänge. De utsätter sig frivilligt för en TIDIG morgon med en kladdig frukost och tusen frågor om allt...
Jag hyllar den där sömn-eran! Är du där - NJUT! För den kommer liksom aldrig tillbaka. Efter småbarnsåldern, komer sportåldern, efter detta lider tonåringstiden. När väl detta är över kanske, kanske barnen flyttar hemifrån... Annars är det studentliv och då ska man ju oroa sig för att de ska komma hem, vart de sover, om de jobbar osv. När vi väl blir själva i huset kan vi inte sova för då måste vi kliva upp, gå en promenad, laga GI-frukost, sätta på kaffet, starta upp radion, hämta tidiningen och hinna sitta ner med allt innan melodikrysset startar. Det blir inte bättre än vad man hade det under SÖMNERAN! Man får liksom bara ta det som det ges och drömma söta drömmar om att återfå en och annan sovmorgon :-)
Kommentarer
Trackback
