ledsen...
Har sovit dåligt i natt. Vaknade för en 35-40 minuter sedan och har legat och funderat på en massa saker, kunde inte somna om och kissenödig dessutom, så det bar bara att gå upp för att få ordning på det hela... Är inte särskilt trött just nu, känner mig ledsen och lite tom.
Ledsen blir man av väldigt måna olika anledningar. Just nu känns det tomt i huvudet och i hela kroppen. Jag längtar efter att bebisen ska komma, men samtidigt önskar jag liksom att jag var fri. Jag saknar SÅ att kunna packa en väska, sticka och träna och välja själv när jag får komma hem. Slippa höra en massa gnäll och tjatt, slippa bli gnällig och tjattig. Ju längre den här graviditeten har gått ju mer låst har jag kännt mig, mer ledsen och mer glömd. Någon gång i mitt liv skulle jag vilja bli bortsvept, omhändetagen och ompysslad. Att jag slapp tänka, fixa, greja och vara den som styr upp allt - bara få allt serverat och gjort. Istället handlar dagarna om att passa tider, av- och påklädning, fixa mat, se till att vi hinner handla osv. Klart jag tycker om att vara mamma och jag skulle absolut inte vilja förändra det någonsin, men... Men hur kunde jag tappa mig själv på vägen? Hur blev det så här? Planen var väl inte att ha dåligt samvette 24 timmar om dygnet för allt som jag inte hinner göra?
Man skrattar åt de där desperata husfruarna och menar att de inte har så värdsliga problem. Nej, men vilken vanlig mamma har det egentligen? Hur i helvete ska man hinna ha stora värdsliga problem när man inte kan få ett hem med 3, 4, 5 eller fler människor att fungera? Och varför kan man inte få se på små saker som problem? Världen går definitivt inte under av lite pessimism. Åh gentligen är det kanske inget problem utan helt enkelt bara en observartion och ett infall att gnälla när man låter sak komma fram. Att få "gnälla-av-sig" kan ju göra stor skillnad. Man känner sig hörd, även om problemet inte är löst. Åh kanske har man en lösning på problemet men orkar inte genomföra den. Nej men får man gnälla lite kanske ny energi kan komma till ens hjälp...
Jag blir nog lite ledsen om höstarna. Förra året var lika dant... Fast jag känner mig mer stressad och pressad nu att saker ska fungera. Kan inte fatta hur jag ska få ihop allt med ett barn till. Eller jag kommer få ihop det, men jag önskar att det var någon som såg hur nervös jag är inför allt det här med ett barn till och kunde lugna mig. Kunde säga att det är klart det fixar sig! För visst gör det det, jag är ju inte ensam, inte heller fattig och har inga dödliga sjukdomar (som jag vet om iaf.) så livet är ju bra, fast... Fast tomt på toppen brukar man ju säga.
Jag är så medveten om varför det är tomt... Gör i och för sig inget åt det, men jag tror det finns fler. Världen kryllar av kvinnor/tjejer som känner sig ensamma mitt i sin familj, mitt i sitt underbara liv med man och barn. Vänner/kompisar/vänninor har man, men de försvinner lite grann den dagen man gifter isg. Jag har funderat lite på det där med varför man gifter sig och varför vi gjorde det. Det verkade vara ett förnuftigt beslut då, idag - nja, jag vet inte det! Mitt liv känns mer tomt och innehållslöst sen den där bröllopsdagen, jag ska liksom finnas, göra, ordna och vara en som styr upp hela familjen. Att gifta sig är så roligt, men shit så fort det roliga tog slut! Att i tvåsamhet vandra i livet, men i den tvåsamheten är man faan själv kanska mycket, iaf. jag... Åh särskilt idag. Prata med varandra... Jo, det blir typ bara gnäll över hur lite som gjorts, att man inte hinner att man inte orkar och att det är gnälligt. När man fixat något, då är det gnäll om at man inte hunnit med det andra och att man inte får vara själv någon gång. Får man vara själv är man så trött att man vill sova, åh då blir det mer gnäll för att man inte fixar något. Usch! Trist och deppigt! Är det så? Varför? Hur blev det så? Vet inte svaret på något, vet att jag känner mig ledsen just nu och att livet inte ler med någon j-la sol mot mig. Ska prova sova lite mer. Ta en huvudvärkstablett och dämpa mig. Imorgon är en annan dag! See ya!
Ledsen blir man av väldigt måna olika anledningar. Just nu känns det tomt i huvudet och i hela kroppen. Jag längtar efter att bebisen ska komma, men samtidigt önskar jag liksom att jag var fri. Jag saknar SÅ att kunna packa en väska, sticka och träna och välja själv när jag får komma hem. Slippa höra en massa gnäll och tjatt, slippa bli gnällig och tjattig. Ju längre den här graviditeten har gått ju mer låst har jag kännt mig, mer ledsen och mer glömd. Någon gång i mitt liv skulle jag vilja bli bortsvept, omhändetagen och ompysslad. Att jag slapp tänka, fixa, greja och vara den som styr upp allt - bara få allt serverat och gjort. Istället handlar dagarna om att passa tider, av- och påklädning, fixa mat, se till att vi hinner handla osv. Klart jag tycker om att vara mamma och jag skulle absolut inte vilja förändra det någonsin, men... Men hur kunde jag tappa mig själv på vägen? Hur blev det så här? Planen var väl inte att ha dåligt samvette 24 timmar om dygnet för allt som jag inte hinner göra?
Man skrattar åt de där desperata husfruarna och menar att de inte har så värdsliga problem. Nej, men vilken vanlig mamma har det egentligen? Hur i helvete ska man hinna ha stora värdsliga problem när man inte kan få ett hem med 3, 4, 5 eller fler människor att fungera? Och varför kan man inte få se på små saker som problem? Världen går definitivt inte under av lite pessimism. Åh gentligen är det kanske inget problem utan helt enkelt bara en observartion och ett infall att gnälla när man låter sak komma fram. Att få "gnälla-av-sig" kan ju göra stor skillnad. Man känner sig hörd, även om problemet inte är löst. Åh kanske har man en lösning på problemet men orkar inte genomföra den. Nej men får man gnälla lite kanske ny energi kan komma till ens hjälp...
Jag blir nog lite ledsen om höstarna. Förra året var lika dant... Fast jag känner mig mer stressad och pressad nu att saker ska fungera. Kan inte fatta hur jag ska få ihop allt med ett barn till. Eller jag kommer få ihop det, men jag önskar att det var någon som såg hur nervös jag är inför allt det här med ett barn till och kunde lugna mig. Kunde säga att det är klart det fixar sig! För visst gör det det, jag är ju inte ensam, inte heller fattig och har inga dödliga sjukdomar (som jag vet om iaf.) så livet är ju bra, fast... Fast tomt på toppen brukar man ju säga.
Jag är så medveten om varför det är tomt... Gör i och för sig inget åt det, men jag tror det finns fler. Världen kryllar av kvinnor/tjejer som känner sig ensamma mitt i sin familj, mitt i sitt underbara liv med man och barn. Vänner/kompisar/vänninor har man, men de försvinner lite grann den dagen man gifter isg. Jag har funderat lite på det där med varför man gifter sig och varför vi gjorde det. Det verkade vara ett förnuftigt beslut då, idag - nja, jag vet inte det! Mitt liv känns mer tomt och innehållslöst sen den där bröllopsdagen, jag ska liksom finnas, göra, ordna och vara en som styr upp hela familjen. Att gifta sig är så roligt, men shit så fort det roliga tog slut! Att i tvåsamhet vandra i livet, men i den tvåsamheten är man faan själv kanska mycket, iaf. jag... Åh särskilt idag. Prata med varandra... Jo, det blir typ bara gnäll över hur lite som gjorts, att man inte hinner att man inte orkar och att det är gnälligt. När man fixat något, då är det gnäll om at man inte hunnit med det andra och att man inte får vara själv någon gång. Får man vara själv är man så trött att man vill sova, åh då blir det mer gnäll för att man inte fixar något. Usch! Trist och deppigt! Är det så? Varför? Hur blev det så? Vet inte svaret på något, vet att jag känner mig ledsen just nu och att livet inte ler med någon j-la sol mot mig. Ska prova sova lite mer. Ta en huvudvärkstablett och dämpa mig. Imorgon är en annan dag! See ya!
Kommentarer
Postat av: Annika
Oj, det där låter ju inget vidare. Hoppas du känner dig gladare i dag.
Trackback
