egentligen...
Har haft skrivkramp... I alla fingrar och huvudet. I flera dagar har jag funderat på vad man ska skriva när man har så mycket i huvudet att det känns som om det ska sprängas - valet? Ja, det blir att vara tyst, inget kommer ut... Kanske är det fel, men det går liksom inte. Anledning? Ja, det finns nog tusen. Jag har kännt mig upptagen, trött och lite höstdeppig - dock har jag gillat hösten hittills med solen som lyser och löven som faller. Mindre härligt var det att mormor gick bort 22/9. Inte som en chock, utan på sjukhuset efter en tids vistelse där och ingen större förbättring av läget. Dock sörjer man, för mig har hon knappt funnits i livet de senaste 10 åren, men visst känns det. Åh man säger ju att en olycka sällan kommer ensam, en av mina bästa kompisars pappa gick bort förra veckan, och en annan av mina kompisars killes mamma har fått en allvarlig hjärnblödning. Allt sliter i en och man fylls med sorg åt sig själv och åt andra - jag får kramp!
Mitt i allt det här går jag omkring med en jätte jätte mage och hoppas på att få leverera ett nytt liv till denna jordeyta, men vet ni? Det känns så mycket mindre och som en bagatell. Åh jag blir lite ledsen och nedstämd och fundersam om allt kommer vara bra med bebisen... Tänk om det är något fel? Tänk om det inte går vägen? Känner mig orkeslös och ledsen... Inte bra när man ska gå igenom något så stort som en förlossning.
Jag vet att det kommer en hel del i-landsproblem på de flesta bloggar och jag ska sannerligen då lägga till ytterligare ett. Mitt i min oro för all mina vänner, min bebis, min familj osv. kan jag inte låta bli att undra om jag kommer få en pojk eller en flicka. Åh vet ni? Det sjukaste av allt är att varje gång någon gissar på en pojk blir jag helt nedstämd, fast jag försöker hålla skenet uppe och vara glad och säga "bara den är frisk så gör det inget vad vi får" - men... Men det är skitsnack från mig! Jag önskar mig verkligen en lite tjej. Åh jag vet inte varför, men det känns som om vår lilla prins är mest min mans. Han bestämmer det mesta om honom, hans namn och han var så himla säker på att det skulle bli en pojk förra gången. Även denna gången hävdar han att det ska bli en pojk och nu skulle jag vilja få bestämma namn, tycker det känns rättvist. Men då duger inga namnförslag jag kommer med. Åh då blir jag ledsen för det. Kan inte jag få bestämma något? Varför ska jag bära på den här klumpen och inte kunna påverkat ett j-la skit? Jag älskar in man, och han är verkligen en bra pappa, men i detta fallet sårar det mig lite att jag inte kan få höra - "det är klart du kan bestämma", eller "men visst tror/önskar jag mig en liten tjej"... Nej, nej! Inget med det! Så nu har jag lagt ner, jag funderara inte så mycket på namn, inte på vilket kön det kommer bli... Det känns liksom som om jag ändå inte har oddsen på min sida, åh visserligen spelar det väl kanske ingen roll i det stora hela... Men ibland ibland vill man ha rätt, man vill få landa i det där - vad var det jag sa? Så än så länge har allt jag sagt slagit igenom: skit varm sommar, jag går över tiden, hösten bli kall... Utöver detta har jag spått att vi får en pojk (som jag inte kommer få välja namn på), vintern kommer bli skit kall och lång, bebisen kommer skrika och vara en gnällis... Så vad mer behövs?
Jag vet att det säkert låter orättvisst och att många kan tänka - är hon inte riktigt frisk? Nähä, det är jag kanske inte, men vet ni vad? Det bryr jag mig inte om! Om jag vill tänka lite negativt och tycka synd om mig själv så får jag det! Om jag vill ha en flicka och om jag vill bestämma namn så kan väl jag få känna så, för det är så det är. Jag vet att oavsett vad det blir för kön på barnet kommer jag bli jätte glad och oavsett vad bebisen kommer heta flicka som pojk blir det också jätte bra, men jag är deppig och nedstämd och har väntat klart nu!
Lilla vän i magen - du är välkommen ut precis när du vill! Jag är färdig på att vänt, vill gärna kunna röra på mig och din storebror kommer bli så glad när du kommer ut till oss. Bebis - vi älskar dig oavsett kön, val av livstil och uppsyn, du är ju vår! Snälla, snälla lilla vän bestäm dig för att komma snart!
Nu ska jag vila mig lite innan hämtning av storebror ska ske. Är matt i kroppen idag och i em ska resten av familjen på minnesstund för mormor. Vi ska åka och äta lite mat hos mina föräldrar ikväll... Känns som en tung dag med många tunga och konstiga tankar... Tomorrow, it'll get better!
Mitt i allt det här går jag omkring med en jätte jätte mage och hoppas på att få leverera ett nytt liv till denna jordeyta, men vet ni? Det känns så mycket mindre och som en bagatell. Åh jag blir lite ledsen och nedstämd och fundersam om allt kommer vara bra med bebisen... Tänk om det är något fel? Tänk om det inte går vägen? Känner mig orkeslös och ledsen... Inte bra när man ska gå igenom något så stort som en förlossning.
Jag vet att det kommer en hel del i-landsproblem på de flesta bloggar och jag ska sannerligen då lägga till ytterligare ett. Mitt i min oro för all mina vänner, min bebis, min familj osv. kan jag inte låta bli att undra om jag kommer få en pojk eller en flicka. Åh vet ni? Det sjukaste av allt är att varje gång någon gissar på en pojk blir jag helt nedstämd, fast jag försöker hålla skenet uppe och vara glad och säga "bara den är frisk så gör det inget vad vi får" - men... Men det är skitsnack från mig! Jag önskar mig verkligen en lite tjej. Åh jag vet inte varför, men det känns som om vår lilla prins är mest min mans. Han bestämmer det mesta om honom, hans namn och han var så himla säker på att det skulle bli en pojk förra gången. Även denna gången hävdar han att det ska bli en pojk och nu skulle jag vilja få bestämma namn, tycker det känns rättvist. Men då duger inga namnförslag jag kommer med. Åh då blir jag ledsen för det. Kan inte jag få bestämma något? Varför ska jag bära på den här klumpen och inte kunna påverkat ett j-la skit? Jag älskar in man, och han är verkligen en bra pappa, men i detta fallet sårar det mig lite att jag inte kan få höra - "det är klart du kan bestämma", eller "men visst tror/önskar jag mig en liten tjej"... Nej, nej! Inget med det! Så nu har jag lagt ner, jag funderara inte så mycket på namn, inte på vilket kön det kommer bli... Det känns liksom som om jag ändå inte har oddsen på min sida, åh visserligen spelar det väl kanske ingen roll i det stora hela... Men ibland ibland vill man ha rätt, man vill få landa i det där - vad var det jag sa? Så än så länge har allt jag sagt slagit igenom: skit varm sommar, jag går över tiden, hösten bli kall... Utöver detta har jag spått att vi får en pojk (som jag inte kommer få välja namn på), vintern kommer bli skit kall och lång, bebisen kommer skrika och vara en gnällis... Så vad mer behövs?
Jag vet att det säkert låter orättvisst och att många kan tänka - är hon inte riktigt frisk? Nähä, det är jag kanske inte, men vet ni vad? Det bryr jag mig inte om! Om jag vill tänka lite negativt och tycka synd om mig själv så får jag det! Om jag vill ha en flicka och om jag vill bestämma namn så kan väl jag få känna så, för det är så det är. Jag vet att oavsett vad det blir för kön på barnet kommer jag bli jätte glad och oavsett vad bebisen kommer heta flicka som pojk blir det också jätte bra, men jag är deppig och nedstämd och har väntat klart nu!
Lilla vän i magen - du är välkommen ut precis när du vill! Jag är färdig på att vänt, vill gärna kunna röra på mig och din storebror kommer bli så glad när du kommer ut till oss. Bebis - vi älskar dig oavsett kön, val av livstil och uppsyn, du är ju vår! Snälla, snälla lilla vän bestäm dig för att komma snart!
Nu ska jag vila mig lite innan hämtning av storebror ska ske. Är matt i kroppen idag och i em ska resten av familjen på minnesstund för mormor. Vi ska åka och äta lite mat hos mina föräldrar ikväll... Känns som en tung dag med många tunga och konstiga tankar... Tomorrow, it'll get better!
Kommentarer
Trackback
