skratta eller gråta...
Uscha! Idag bev det en konstig dag, vaknade lite för sent för att hinna till dagis för att sen hinna göra mg i ordning för att åka på den efterlängtade intervjun/mötet. Fick lite hjälp med dagislämningen, så det löste sig smidigt. Väl hemma igen kastade jag i mig lite frukost, duschade, lite make, fixa frillan och amma Noomi sen kom nästa bl och iväg.
Intervjun gick super bra, och det klaffade verkligen på en gång. Det kommer bli mer gruppträning för min del, I love it! Längtar efter lite utmaningar samtidigt som det är ruskigt skrämmande att ta detta steget...
Under hämtningen på dagis ringer min telefon, ett samtal jag väljer att inte ta just då. Dock ringer jag upp är jag kommer hem och har satt sonen framför tv:n med lite kex. Ett samtal som jag har svårt att beskriva hur det egentligen slutade... Det mail som jag skickade i fredags känns ganska meningslös nu. Det kommer hur jag än gör bli turbulent, väljer jag/får jag stanna kommer somliga tjura och se snett, väljer jag att byta kommer det också pratas en massa skit. Svarande i andra änden av linjen blev som väntat irriterad och tyckte att jag krävde bekräfelse, att det var därför jag ville ha det som jag önskade. Jaha, ja där fick jag... Inte riktigt så det var tänkt att tolkas! Jag är ju en riktig lipsill, en sån som inte kan hålla min känslor i styr ordentligt och som gärna känner mig i kläm. Japp, precis så blev det. Åh jag började klart att gråta, fast jag försökte länge och väl att motarbeta det... Men nej, det gick inte. Jag vet inte varför jag bli ledsen, men tårarna kommer och ibland så känns det som om byråkrati alltid är det slutgiltiga. Det gör ganska ont i mig för jag vill så mycket mer än vad som kan ges och stämningen är allt igenom dålig. Jag ska ta ett långt samtal med den riktiga bestämmaren och förklara hur det känns. Jag har i mitt hjärta redan gjort ett val och kommer stå vid det. Jag önskar inte bråka, jag vill nog egentligen bara öppna ögonen på dem och få dem att inse vilka vacka människor som omger dem, hur fantastiskt duktiga dem är... Att lite beröm kan man komma långt med och ett samtal räcker gott och väl. Jag har lite svårt att förstå att man inte kan höra av sig, utan steget ska komma från mig. Att man "skyller" på att jag är mammaledig och vanligtvis vill man inte att jobbet ska höra av sig. Okej, men borde man inte fatta att man ska gör det då den berörda personen sagt sig vilja jobba?
Jag ska försöka välja att inte lägga en massa vikt vid att fundera på en massa saker angående detta. Jag vill inte flytta kollegor, jag vill itne skapa dålig stämning, jag vill bli förståd och jag vill att man ska ta hänsyn till hur jag funderar, önskar mm. Tiden är nog inte för oss, vi är nog inte på samma plan vilket är synd. Illojal vill ju ingen vara, men det känns som om valen är få...
Ikväll ska jag ta hand om mig själv lite. Kanske hinna träna, mysa med familje och äta gott. Fortsättning följer angående detta.
Love!
Intervjun gick super bra, och det klaffade verkligen på en gång. Det kommer bli mer gruppträning för min del, I love it! Längtar efter lite utmaningar samtidigt som det är ruskigt skrämmande att ta detta steget...
Under hämtningen på dagis ringer min telefon, ett samtal jag väljer att inte ta just då. Dock ringer jag upp är jag kommer hem och har satt sonen framför tv:n med lite kex. Ett samtal som jag har svårt att beskriva hur det egentligen slutade... Det mail som jag skickade i fredags känns ganska meningslös nu. Det kommer hur jag än gör bli turbulent, väljer jag/får jag stanna kommer somliga tjura och se snett, väljer jag att byta kommer det också pratas en massa skit. Svarande i andra änden av linjen blev som väntat irriterad och tyckte att jag krävde bekräfelse, att det var därför jag ville ha det som jag önskade. Jaha, ja där fick jag... Inte riktigt så det var tänkt att tolkas! Jag är ju en riktig lipsill, en sån som inte kan hålla min känslor i styr ordentligt och som gärna känner mig i kläm. Japp, precis så blev det. Åh jag började klart att gråta, fast jag försökte länge och väl att motarbeta det... Men nej, det gick inte. Jag vet inte varför jag bli ledsen, men tårarna kommer och ibland så känns det som om byråkrati alltid är det slutgiltiga. Det gör ganska ont i mig för jag vill så mycket mer än vad som kan ges och stämningen är allt igenom dålig. Jag ska ta ett långt samtal med den riktiga bestämmaren och förklara hur det känns. Jag har i mitt hjärta redan gjort ett val och kommer stå vid det. Jag önskar inte bråka, jag vill nog egentligen bara öppna ögonen på dem och få dem att inse vilka vacka människor som omger dem, hur fantastiskt duktiga dem är... Att lite beröm kan man komma långt med och ett samtal räcker gott och väl. Jag har lite svårt att förstå att man inte kan höra av sig, utan steget ska komma från mig. Att man "skyller" på att jag är mammaledig och vanligtvis vill man inte att jobbet ska höra av sig. Okej, men borde man inte fatta att man ska gör det då den berörda personen sagt sig vilja jobba?
Jag ska försöka välja att inte lägga en massa vikt vid att fundera på en massa saker angående detta. Jag vill inte flytta kollegor, jag vill itne skapa dålig stämning, jag vill bli förståd och jag vill att man ska ta hänsyn till hur jag funderar, önskar mm. Tiden är nog inte för oss, vi är nog inte på samma plan vilket är synd. Illojal vill ju ingen vara, men det känns som om valen är få...
Ikväll ska jag ta hand om mig själv lite. Kanske hinna träna, mysa med familje och äta gott. Fortsättning följer angående detta.
Love!
Kommentarer
Trackback
