...
Är lite fundersam över en grej... Jag har mailat till min chef, men det händer inget. Ingen har hört av sig under dagen och det är ju ändå måndag och julafon närmar sig med stormsteg... Konstigt! Jag hade trott att man som anställd hamnade på prioriteringslistan efter en semester-resa då det är mycket gnäll... Nej, och åter nej. Jag har mina anningar om vad som är i görningen, men vet ni? Jag kan också ladda batterierna, förbereda mig mentalt och fysiskt för en sammandrabbning. Never in my life att jag ger mig nu!
Jag har tänkt ganska mycket på mitt samtal med personalchefen för en dryg veckan sedan och insett att det måste göras något åt hur man behandla människor på det där stället. Hur ska man annars få sina anställda att vara lojal? Nä, det kan bli SVÅRT! Skulle jag göra en lista på egenskaper hos en chef som jag uppskattar (lite chef, stor chef, VD eller mellan chef - spelar inegn större roll anser jag!)
Min älskade pappa sa till mig att man får välja sin strider, och syftade på när jag envisades med att min son skulle smaka potatismoset jag hade kämpat med. Nu kämpar jag mer för en rättighet jag trodde mig hade och som man kanske skulle ha gjort riktlinjer för innan man kämpar så hårt för att strukturera och domdera med personalen. Jag förvånas över att det måste vara jag som hamnar i kläm, fastnar i dörren och ska bända upp den åt efterkommande. Hur kan man låta ett missnöje stanna i sin egna kammare, varför släpper man inte ut odjuret, tämjer det och nyttjar dess kunskaper? Kort - man är en fegis, man är konflikträdd och orkeslös. Det måste vara så.
Ytterligare har jag funderat vidare på varför mothuggen ska bli så stora om man kommer med klagomål, påståenden osv. Om jag har ett jobb är det ju jag som person, hela mitt väsen som blir anställd att arbeta och slita. Om då något inte fungerar och jag känner missnöje blir ju detta personligt eftersom hela jag är anställd?!?! Que? Ett företags chef, oavsett nivå av chef, bör kunna lyssna på sin anställda, se det ur företagets synfällt och vare sig få eller kunna opponera sig personligt angående ämnet. Jag vet inte hur jag hamnade i denna soppan, jag vet inte varför min hjärna går på högtryck med sina funderingar. Jag har dock kommit fram till att då jag börjar jobba igen ska jag vara mig själv, koncentrera mig på mitt arbete, inte tala om mina barn, inte om min familj eller något som är privat. Då slipper man involvera sig med de andra på jobbet, det slipper bli en massa skitsnack om saker som de absolut inte har att göra med och jag kan med gott samveta sköta mitt jobb. År 2010 närmar sig med storm steg och jag är på "krigsstigen". Livet ska bli underbart 2010, saker ska skötas annorlunda och effektivare på många plan.
Nu ska jag släppa mina funderingar i min skurhink här hemma och styra upp det hushåll jag lever i. Familje närmar sig i rasande fart och ska det bli julfint här måste jag nog styra lite...
Over and out!
Jag har tänkt ganska mycket på mitt samtal med personalchefen för en dryg veckan sedan och insett att det måste göras något åt hur man behandla människor på det där stället. Hur ska man annars få sina anställda att vara lojal? Nä, det kan bli SVÅRT! Skulle jag göra en lista på egenskaper hos en chef som jag uppskattar (lite chef, stor chef, VD eller mellan chef - spelar inegn större roll anser jag!)
- Uppmuntrande
- Engagerad
- Lojal
- Icke skvallerbenägen
- Förtroendeingivande
Min älskade pappa sa till mig att man får välja sin strider, och syftade på när jag envisades med att min son skulle smaka potatismoset jag hade kämpat med. Nu kämpar jag mer för en rättighet jag trodde mig hade och som man kanske skulle ha gjort riktlinjer för innan man kämpar så hårt för att strukturera och domdera med personalen. Jag förvånas över att det måste vara jag som hamnar i kläm, fastnar i dörren och ska bända upp den åt efterkommande. Hur kan man låta ett missnöje stanna i sin egna kammare, varför släpper man inte ut odjuret, tämjer det och nyttjar dess kunskaper? Kort - man är en fegis, man är konflikträdd och orkeslös. Det måste vara så.
Ytterligare har jag funderat vidare på varför mothuggen ska bli så stora om man kommer med klagomål, påståenden osv. Om jag har ett jobb är det ju jag som person, hela mitt väsen som blir anställd att arbeta och slita. Om då något inte fungerar och jag känner missnöje blir ju detta personligt eftersom hela jag är anställd?!?! Que? Ett företags chef, oavsett nivå av chef, bör kunna lyssna på sin anställda, se det ur företagets synfällt och vare sig få eller kunna opponera sig personligt angående ämnet. Jag vet inte hur jag hamnade i denna soppan, jag vet inte varför min hjärna går på högtryck med sina funderingar. Jag har dock kommit fram till att då jag börjar jobba igen ska jag vara mig själv, koncentrera mig på mitt arbete, inte tala om mina barn, inte om min familj eller något som är privat. Då slipper man involvera sig med de andra på jobbet, det slipper bli en massa skitsnack om saker som de absolut inte har att göra med och jag kan med gott samveta sköta mitt jobb. År 2010 närmar sig med storm steg och jag är på "krigsstigen". Livet ska bli underbart 2010, saker ska skötas annorlunda och effektivare på många plan.
Nu ska jag släppa mina funderingar i min skurhink här hemma och styra upp det hushåll jag lever i. Familje närmar sig i rasande fart och ska det bli julfint här måste jag nog styra lite...
Over and out!
Kommentarer
Trackback
