MammaMia

Jag känner mig som en terrorist då jag skickat världen längsta dravel-mail till min fina vän. Jag hoppas på att det inte är så mycket stavfel, men det roar henne säkert i sånna fall och jag bjuder på det. :-) Jag är ju trotts allt halvt om halvt ordblind och dessutom allt för lat för att orka läsa igenom vad jag skriver.
Vi har skickat blommor.
Jag vill bjuda på fika, kramas och trösta.
Jag har mulat i mig ett vaniljhjärta tillsammans med övertrötta barn.
Min son har somnat i soffan och min man har lämnat mig hemma för att umgås med pöjkar...
Jag är hopplös och enligt någon sån där undersökning hos en hjärnskrynklare en känslomänniska.
Jo, men det är nog med säkerhet.
Jag lipar, jag skrattar och jag berörs. Jag handlar innan jag hinner tänka, men det gör mig till denjag är.
Jag bryr mig till den milda grad att jag inte hinner med något annat än att sitta vi min lilla rosa dator.
Jag borde bära in min son i sin säng, jag borde köra en tvättmaskin, jag borde nog mumsa i mig ett winebröd... Eller inte!
Jag har ju inga måste, inte borde och ingen att-göra-lista.
Min terorisering denna dag får mig en smula full i skratt, då jag endast önskar alla det bästa. Det där med hjärtan lindade i bomull vill jag gärna se till att alla fårr/har.
Jag ska linda mitt med lite fika, imorgon är en annan dag.
Imorgon är det en fortsättning, fast jag kanske skulle ha lite mer kärlek dagligen i mitt liv...
Puss och kram!