MammaMia

Onsdagen 7/10 vaknade jag med ganska mycket förvärkar, men det var också vad det var... Det avtog och jag gjorde ett besök hos barnmorskan och allt såg fin fint ut... SUCK! Blev min tanke, tog mig hem och fick lunch av min gode vän/granne. Efter lite skit prat och trevlig lunch cyklade vi till dagis för att hämta hem våra barn. Vi stannande till hemma hos dem på vägen hem för sonen vägrade cykla hem utan att leka. Klockan 15.00 var det dags - värkarna startade med ungefär 20 minuter mellan och känslan jag fick efter två avklarade var att det var nog på tiden att ringa mannen för att styra upp hämtning av lilla sonen. Svärfar kom halv fem och klockan fem gick vi in i huset och försökte koncentrera oss på vad som skulle komma. Det började kännas mer som att det var på riktigt nu - otroligt! Och framför allt ÄNTLIGEN!

Alla dessa dagar över tiden skulle snart vara över och vår lilla bebis skulle komma ut. Eftersom jag har skräck för att behöva byta barnmorska på bb/förlosningen bestämde vi oss för att hålla ut hemma så långe som möjligt. När det var 3 värkar på 10 minuter kändes det som om vi behövde åka. Sagt pch gjort packade vi in alla våra prylar i bilen och for mot bb runt halv 11.

På bb träffar vi en underbar barnmorska och undersköterska som tar hand om oss. Jag får efter en undersökning veta att vi kämpat oss fram till 6 cm öppet, men att bebisen ligger lite högt upp så jag behöver stå upp och försöka "gunga ner" den. Tillsammans med lite ljuvlig lustgas jobbar jag i cirka 30 minuter innan det trycker på så jag nästan blir tokig. Då blir det lite mer smärtlindring i form av sterila kvaddlar... GOTT! Trycket släpper en smula och jag kan andas genom värkarna lite bättre. Tiden går ganska fort känns det som, värkarna tilltar och klockan 01:00 känns det som något går sönder och det smäller i huvudet - vattnet går! Det läggs lite fler kvaddlar och 01:20 startar krystningarna vilket tar 15 minuter. Barnmorskan säger till mig under krystningarna att jag kan känna bebisens huvud - inte något osm jag önskar göra så jag svarar nej tack. Efter en liten, liten stund ber hon mig försöka hålla emot på slutet av krysvärkarna så bebisen får "stå" lite (så allt ska töja sig lite mer). Lätt?!?! Nej, inte särskilt, men jag försöker och får under mina försök att andas ut en värk se ett huvud... Ett huvud på en bebis som ska anlända till världen. Kanske låter det sjukt, men shit så häftigt och skönt att kunna se att snart, snart är vi klara.

Kockan 01.35 - Ut kommer vår prinsessa! En ljuvlig lite tjej på 4305 gram och 52 centimeter lång och perfekt på alla sätt. Det var en underbar händelse att föda henne, att få upp henne på magen och veta att nu var det klart. En härlig, mäktig upplevelse som gav mig och min man styrka. Jag fick tillbaka massor av energi och känner mig så oerhört stolt över att fixat denna förlossningen. Jag trodde aldrig jag skulle säga detta och verkligen, verkligen mena det, men jag tycker det var ett av dem absolut häftigaste saker jag gjort i hela mitt liv. Att få vår son för två år sen var verkligen också en häftigt, ouppnålig händelse, men detta var själsligt mer uppfyllande och energigivande! Allt tack till vår fantastiska barnmorska och undersköterska för att ni verkligen tog hand om oss och gav oss ett så positivt minne av att föda barn. Det kan aldrig med ord förklaras hur skönt det kändes för mig.

Jag vill betona att det var vi som födde barn denna gången, jag gjorde i och för sig ganska mycket av det fysiska jobbet *fniss* men min älskade man var ett STORT stöd och denna gången kunde vi kommunicera och han hjäpte verkligen till för att bebisen skulle komma så snabbt som möjligt. Underbart att känna denna gemenskapen och kärleken. Älskar dig! (åh förlåt för din stackars skadade hand - jag kanske skulle ha klippt naglarna...)

Vår lilla dotter (som inte var så liten) får efter någon minut namnet NOOMI. Vi njuter av att vara själva med vår nya lilla familjemedlem. Samtal hem till familjen ringer vi klockan 6 på morgonen och vår älskade son har blivit stolt storebror.

Idag är det 29 dagar sedan NOOMI kom till oss och jag är så tacksam för mina älskade barn. Så mycket elände har hänt under de senaste månaderna att jag tackar för mina barn varje dag och tanken på att något skulle hända dem känns otäckt och skrämmande. Att tankarna på att man faktiskt bara har barnen till låns, att de kan tas ifrån en när som helst har jag funderat mycket på. Att livet kanske inte blir som man hade tänkt sig alla gånger och att man ska ta vara på varje stund. Jag njuter av min mammaledighet och tar varje dag som den kommer. Att jag förlorade mitt körort i 4 månader känns som ett trivialt problem, att det kommer en massa konstiga räkningar kan man leva med och att det ibland är lite knappt om stålar är ju inget världsligt - vi lever, vi har varandra och är friska!

Jag känner mig verkligt lyckligt lottad, jag har fått en underbar, pigg och enegifylld liten son och en ljuvligt, gosig liten dotter, är gift med en snäll och kärleksfull man som älskar sina barn och är en fantastisk pappa - jag kan inte önska mig mer! Jag njuter!

Thank you!